Femton år. Den revolutionära våren, Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Natur & Kultur

 

På relativt kort tid har norska författaren Vigdis Hjorth erövrat en ansenlig del av de läsande svenska människorna. Det har skett i första hand med de briljanta romanerna Arv och miljö och Är mor död, som båda blottställer den såriga relationen mellan en dotter och en mor. Hjorths skrivande är monomant, maniskt, besatt, och det här skapar förstås oreda hos somliga. Ska det vara så här … självupptaget jobbigt, och upprepande? Svar ja!

 

Nu utkommer på svenska hennes senaste roman. Femton år heter den, och skildrar huvudpersonen Paulas sista tid innan vuxenblivandet infaller. Hon bor med mamman och pappan, den något äldre systern Elisabet och sladdisen Pelle. Bästisen heter Karen. Livet är tryggt, ombonat, idylliskt. Paula har gjort sig beroende av den rytm som hon anser livet måste innehålla för att säkerställa just den tryggheten som vi andra förstår är villkorad. I femtonårsåldern är livet långt ifrån tryggt.

 

Det upptäcker Paula när hon en natt går upp för att kissa och av en händelse får läsa de brev mamman skriver till hennes mormor. En reva avtäcks, när hon ser hur mamman ljuger för att blidka mormodern med små fabriceringar för att familjen ska framstå som mer lyckad och mer gudfruktig. I en mindre förfaren författares händer hade det här förstås skett intensivt, i ett skred. Här sker det gradvis och tålmodigt. Eller så här: Pandoras ask har ett lock som inte kan öppnas med ett ryck, utan bara lyftas med långsamma händer. Och tröskeln till vuxenvärlden slipas ned, när små saker bildar ett mönster som växer fram successivt.

 

Paula är beroende av vanan, att livet ska vara som det alltid har varit. Men det är omvälvande att vara ung. Det visste Karin Boye, och det vet Vigdis Hjorth. Livet har otrevliga saker i beredskap. Här vaggas vi in i de falskaste av tryggheter. En dag får Paula en boll i magen när de spelar spökboll på gympan. På vägen hem smyger hon in på en begravning. Den gamla döda kvinnan heter Paula – där inleds den vandring mot upplysning som Paula sedan beträder. I skogen finns en porrtidning vid en koja som blivit kvar sedan barndomen. Se där: ytterligare en fördrivning från det Eden som barndomen inrymmer.

 

Så stäms Paulas rytm i allt dystrare tonart, ju längre perioden pågår. Det görs tydligt att det handlar om hennes svårighet att ta till sig sanningen, ”hantera” den, som det så vackert heter. Och där ligger väl Vigdis Hjorths kärna som författare: vad är sant i en människas liv? Som bekant tvistar ju hennes egna syskon om den version hon har lagt fram i sina tidigare böcker. Det är faktiskt ovidkommande hur mycket självbiografi hon lägger in i porträttet av Paula; vi kan nöja oss med att konstatera att vissa tidsangivelser indikerar att det utspelar sig vid 70-talets början.

 

I romanen upptäcker Paula hur opålitliga människor är. Ibsens livslögnsteori anförs både implicit och explicit. Mamman ljuger i sina brev för att göra världen bättre, och där infinner sig en obehaglig fråga: är det en samtidskommentar som pekar ut den falska idyllen som så många förevisar på sociala medier nuförtiden? Det intressanta blir vad Paula gör med sin nya kunskap: hon upptäcker vad språket förmår, vilken makt som ligger i formuleringskonsten. Den som skriver – den som diktar – går på lina över sanningen.

 

I Norge har Femton år delvis lästs som en ungdomsroman, och det är ingen dum benämning. Hjorth har arbetat hårt för att bevara Paulas naivt nyfikna blick på tillvaron. Det gör romanen aningen övertydlig och kategorisk, även om det är en förenkling att anklaga den äldre generationen som mormodern tillhör för att ställa orimliga krav på Paulas föräldrar.

 

I viss mån saknar den här romanen det driv som har gjort Hjorths tidigare romaner så framgångsrika. Det är stundtals för omständligt, stundtals för stillsamt. Samtidigt blir det en ytterligare beståndsdel i ett pågående projekt att skildra det verkliga i fiktiv form, en undersökning av begreppsparen sanning och lögn. Som undersökning förblir det intressant, även om det som litteratur är en något svagare brygd den här gången.