Kort världshistoria med figurer, Andreas Lundberg, Modernista

 

Liksom många andra blev jag bestört häromveckan när undersökningar (läs: TikTok) bevisade att män tänker på Romarriket varje dag. Inte jag, protesterade jag i all tysthet: jag tänker varje dag i stället på träd.

 

Det finns många anledningar att gilla Andreas Lundberg. Inte minst för den ibland löst, ibland tätt sammanvävda trilogi han gett ut de senaste åren: Storm i den pelare som bär, Ofarbar tystnad, och Gerontion. Han har där gett språk åt rädslor, förtvivlan, ångest, psykos, dödstankar. Denna utgivning fortsätter nu med Kort världshistoria med figurer, som till min oförställda glädje till stor del handlar om just träd. 

 

Till den mytologi som boken vidrör finns den minst sagt märkliga Taliesin, en walesisk bard från tidig medeltid, vars Lyfr Taliesin (The Book of Taliesin) ses som ett profetiskt och magiskt verk i den brittiska litteraturhistorien. Som av en händelse berättade Gunnar Harding om denna Taliesin i sin bok Hardings café från i våras. Synkronicitet, som det kunde heta. Så nog handlar det om träd, och om sten, och om en förlorad dotter, i denna vindlande diktsamling som sträcker sig mot nästan 200 sidor.

 

Först blir jag lite konfunderad när det kallas Lundbergs ”första diktsamling”, för nog fanns det lyriska inslag i hans tidigare böcker, som kallats ”romaner”. I debuten kan vi läsa till exempel:

 

Jag ville rista mitt namn i dina knotor. Jag ville vara så djupt inuti dig att jag glömde bort mig själv. När jag smekte din rygg virvlade själen omkring därinne, brusade mot mina fingertoppar som en het duschstråle. Att vänja sig av med din kärlek är som att försöka sluta kunna läsa.

 

Vi kan nöja oss med att kalla det här för Lundbergs fjärde bok, helt enkelt. Ännu en gång rör vi oss ned mot det mörkaste, ned mot det hemskaste. Han tar hjälp av tidigare litteratur, för här finns ekon av John Milton, Gunnar Ekelöf, Arthur Rimbaud, W.B. Yeats, Robert Graves, med flera. Trolldomen från Taliesin inleder, han som lär ha inspirerat Tolkien till Ringen-trilogin. Hos Lundberg är anslaget också kosmiskt, i Walt Whitmans anda:

 

Jag har varit allt levandes första pip

och alla de dödas sista skrik

och stoftets suckar i kopparnaglat mörker

I mig brann drömmar

heta som änglarnas andedräkt

i de isiga basunerna

 

Låter det otidsenligt? Snarare uppfattar jag Lundbergs projekt som tidlöst, att det siktar på att frambesvärja saker som vi blundat för. I glömska? I ignorans? Eller bara i ointresse? Här finns en medeltida världssyn, och jag kan inte annat än kapitulera för två saker. Dels ambitionen, att Lundberg orkar genomföra ett så krävande arbete, och dels konsekvensen, att han också behåller sin inriktning mot något som befinner sig utanför vår egen tid. Att han inte bara vantrivs i utan också hatar samtiden blir mer än uppenbart. ”Livets motsats är förfalskningen / inte döden”, som han sardoniskt meddelar.

 

Genom dikten rör sig vidskepelsen, vaggvisorna, metamorfoserna, begravningsritualerna, där Lundberg för samman det gamla med det nya så att det inte spretar. En mamma föder en sten, en fågelskrämma väcks till liv. De blir olika representanter för utsatthet, för utstötthet. Om Beckett hävdade att kvinnan föder gränsle över en grav (en kliché, sorry), så menar Lundberg att kvinnan föder en gravsten. Bokstavligt.

 

Vad är det då som gör att det här inte blir too much? Kanske det enkla – jag menar, det svåra – i att Lundberg gestaltar universella känslor: ”Saknaden är allhärskande / för bara frånvaro kan vara överallt”. Och denna frånvaro är hjärtat i hans dikt, motorn, pulsen, livet. Genom att förvränga världen framträder en tydligare och skarpare bild av det som gör oss mänskliga.

 

Andreas Lundberg befinner sig på en annan plats, en oländigare plats. Hans diktade jag splittras i många olika skepnader, kroppar, varelser, själar. Hans dikter ger intryck av att de lika gärna kunde ha skrivits för hundra år sedan – eller femton hundra år sedan. Världen är densamma: blodig, girig, snål, hemsk, farlig, våldsam, otäck. Så visas i en av dikterna ett i sammanhanget chockerande ord: ”tevetittare”.

 

Som alternativ ställer Lundberg skönheten. Det är en skönhet som finns i ödeläggelsen. Bilderna av samtiden filtreras genom eviga värden. I den bilden citeras Horace Walpole, författaren till den första gotiska romanen Slottet Otranto, och där finns den stelnade lavan i svart obsidian. Kanske just den dikten går att läsa som en kommentar till hur vårt skärmberoende påverkar läskunnigheten negativt:

 

Människorna stirrar oavvänt hypnotiserade in i hallucinationen om framtid, dess skärmar av skärvor av John Dees mörka spegel och de är blinda för vad som blickar tillbaka ur det blanka glaset, ser inte sin reflektion bakom de främmande algoritmerna och det overkliga skenet: strålsjuka apmänniskor, missbildade av inavel och gudlöst tjutande från mörka soptippar eller dansande kring en härdsmälta.

 

Hörde jag att det blir överlastat? Då har du missuppfattat estetiken, som lånar den generösa gränsöverskridande normen från Romantiken. Om Shelley behövde drygt 600 rader för att beskriva sin syn på kärlek i ”Epipsychidion”, vilka är vi att kräva strykningar? Lundberg har också en språklig sensibilitet som länge varit satt på undantag i ingenjörslandet Sverige.

 

Här skildras ruttenheten och tomheten, där poesi och prosa går samman, precis som i Lundbergs tidigare böcker. Depressionens insikter skapar en ram till berättelsen, likväl som den besynnerliga Taliesin-inramningen. Dikterna frammanar upprepning, tvång, mani, och i en vacker bild av Taliesin i vildmarken, där det också går att läsa in Demeters längtan efter den bortrövade Persefone: ”ingen kan tyda mina spår nu / Bara ingen kan tyda mina spår”.

 

Slutsatserna i den här boken är tunga, mäktiga, oåterkalleliga. I Lundbergs dikter går allt åt helvete. Apokalypsen pågår både i yttre och inre mening. Människan är en avart. Vi går mot utplåningen vart vi än går. Medan världen blir allt fulare ökar behovet av poeter som Andreas Lundberg. Kanske är det som han säger, han som konstaterar: ”Det är en glaciär av sorg inom mig”. Kanske det är så världen är inrättad, och kanske vi just därför behöver poesi av det slag han skriver.