Olycka, Lars Norén & Agnes Jakobsson, Kaunitz-Olsson

Strax före sin död godkände Lars Norén att fem av hans pjäser skulle tillgängliggöras för serietecknare att bearbeta till seriealbum. Valet föll på Olycka från 2002, aldrig framförd på teaterscenen men publicerad 2014. Norén själv skriver i sin dagbok att han glömt pjäsen när Agnes Jakobsson valde den.

 

En dålig sak med att omvandla en teaterpjäs till seriemediet är att bildrutorna blir så beroende av dialogen. Jakobsson har svårt att skaka bort teaterns skadliga inflytande, och intrycket av hovsamt hanterande av originaltexten gör sig påmint. En bättre sak är att teatern och den tecknade serien har beröringspunkter, som Jakobsson då och då hittar fram till. Därför blir det en slags arbetsseger, och en bok som ger mersmak.

 

I en sjaskig lägenhet bor ett förhållandevis ungt par. En namnlös kvinna och dito man. Hon är sexuellt frustrerad – han käkar ångestdämpande medicin och är impotent. Svartsjukan presenteras tidigt. I ett intilliggande rum ligger kvinnans tolvåriga dotter, eventuellt sover hon. På krogen raggar kvinnan upp en man, och när de tre tar plats i lägenheten skapas förutsättningar för den typ av dramatik som uppstod i Stig Larssons firade pjäs VD.  

 

Parets nervösa inre återskapas fint av Jakobsson, som håller sig till enkla uttrycksmedel. Det hon jobbar mest med är ögonbrynen, och närbilder på eländet, för att accentuera den smutsiga realismen. Fiendskapen mellan dem återges skickligt med de stiliserade bilderna. Där finns väl också den stora beröringspunkten mellan teatern och den tecknade serien – det stiliserade sättet att avbilda världen, där detaljer som inte har bärande funktion för handlingen lämnas åt sidan.

 

Pjäsens handling är begränsad. Paret är missnöjda, grälar om bristen på pengar. När mannen nämner några summor han ska tjäna på att köra svarttaxi säger hon syrligt: ”DET KOMMER MAN INTE LÅNGT PÅ”, varpå han svarar: ”NEJ … VART SKA VI DÅ?” Det är ett replikutbyte som ekar av Harold Pinters Födelsedagsfesten, där destinationen var ännu mer utskriven (som ”ingenstans”). Den typ av maliciös stämning som Pinter var så bra på finns förstås också hos Norén.

 

Och givetvis är mannen och kvinnan trasiga, och givetvis är de skadliga för varandra. Men de har hittat fram till någon slags vapenvila, genom att välja att förolämpa varandra för att skona sig själva. Det är en taktik som känns igen från de storheter som Norén oftast jämförs med, alltså Strindberg och Bergman. Men medan Strindberg tampades med ”makterna” och Bergman med ”demonerna” saknas till största del metafysiska antagonister hos Norén: han håller sig till den bokstavliga världen. Plågan inom oss saknar bildliga led.

 

Därmed blir hans karaktärer desto lättare att knyta an till. De slåss inte mot metaforiska monster eller religiösa spöken. Allt har tagits ned på jorden. Det saknas inte knivar när hans karaktärer ska vrida den i sin motståndares sår, det är bara det att det är svårt att skilja på vän och fiende. Mannen framstår som både otacksamt offer och manipulerande ljushuvud. Han håller en monolog om malens drift mot ljuset, att de söker sig inte mot lågan i sig utan mot det mörker som finns bakom ljuset.

 

Som symbol för människans strävan är det förstås sublimt, ungefär som när Shelley i ett av sina diktfragment skrev: ”The desire of the moth for the star, / Of the night for the morrow, / The devotion to something afar / From the sphere of our sorrow”. Där och då antar mannen namnet av poeten, av Shelley, av de olyckssjälar som inte lärt sig skillnad på mörker och ljus.

 

I bokens efterord skriver Kristoffer Leandoer om Noréns inflytande på svenska serietecknare som Lena Ackebo och Joakim Pirinen. Det stämmer nog: inte minst har vi en tradition av serietecknare som medvetet arbetat för att skapa något i det som frigörs när det självbiografiska möter fiktionen, och i den slags mörka humor som Norén var så generös med att delge sina läsare och sin publik. Det är ett svåröverblickbart inflytande, men det är fint att det kan fortsätta med serier som denna.