Förtryck och frihet, Simone Weil, översättning Gustav Sjöberg, h:ström

Första vågen av Simone Weil-översättningar till svenska inleddes drygt tio år efter hennes död 1943. De utfördes av stjärnor som Margit Abenius, Gunnel Vallquist och Karin Stolpe. Tre kvinnor översatte då. Märkligt nog skulle det dröja till en bra bit in på 2000-talet innan översättningsarbetet tog fart igen. Det har hittills blivit fem tidigare oöversatta titlar, med översättare som Martin Högström, Måns Magntorn, Thomas Andersson och Paul Maslov Karlsson. Och nu Gustav Sjöberg, som översatt Förtryck och frihet, en samling politiska texter tillkomna 1933-43, liksom nästan alla andra böcker postumt utgiven. Fem män översätter nu.  

 

Varför inleder jag med att fokusera på översättarna? Kanske som en markering mot förlaget (h:ström), som gör sitt bästa för att sätta översättarens namn under skäppan. Det är förstås en glädje att det finns ytterligare texter att läsa av Weil (1900-talets typ viktigaste författare), och det är också välkommet med just den här volymen, som landar i en tid av stor politisk oro – ungefär som det var när hon skrev texterna i skenet av fascism, hitlerism och stalinism. Nu heter fienderna putinism, erdoganism och orbánism.

 

De tio kaxigt skrivna texterna förenar teori och praktik, och närmar sig också aktivismens område. En av huvudtrådarna handlar om vikten av reflektion. Det är tanken som är vårt starkaste instrument (”thinking is my fighting”, som Virginia Woolf menade). Förtryck och frihet är begrepp med andra konnotationer än de som till exempel Ulf Kristersson och hans anhang håller sig med. Sista essän, om marxismen, avslutas mitt i steget, i en oavslutad mening, som att hon slår an ett ackord som inte slutat klinga.  

 

Weil varnar för kapitalismen, som sannerligen inte vill vårt bästa. Den har ersatt äldre tiders träldom. Hennes motdrag rör det mänskliga, och hon vädjar till oss att förbli medvetna och klarsynta när vi ställs inför krafter som vill förgöra oss. Den längsta av bokens essäer, ”Reflexioner över frihetens och samhällsförtryckets orsaker”, såg Weil som sitt huvudverk. Det är lätt att förstå: här tillåter hon sig att lägga ut texten kring makten och de som drabbas av den, och hur vi ska förhålla oss till grupper.

 

Fascismen är beroende av en befolkning som inte tänker och reflekterar. Weils bok blir ett varningsskott. Samtidens ointresse (2023) är en idealisk mylla för totalitära ideologier. Varför är det så här, när de styrande är så få i jämförelse med de som styrs? De styr i kraft av att bli en enhet, medan ett större kollektiv alltid kommer att vara splittrat i en och en och en och en … Tvång kommer alltid att finnas i ett samhälle. Weil visar att privilegierna är godtyckliga.

 

Vi har själva skapat det som förtrycker oss, menar Weil, och hänvisar till maskinerna, till tekniken. Här är det svårt att inte dra paralleller till vår egen tids debila besatthet av AI, som vi inbillar oss ska innebära antingen frälsning eller förintelse. Men vi måste bli bättre på att avkoda skillnaderna mellan vad som förtrycker oss och vad som frigör oss.

 

Ett av de problem som Weil identifierar rör också hur det mekaniska arbetet underlättas när arbetstagarna isoleras vid sin syssla, och inte görs medveten om hur andra led i arbetsprocessen ser ut. Då blir manipulationen desto enklare. Tänk vapentillverkning, där arbetarna helst inte ska spekulera i vad som sker i andra och tredje led efter att de själva har monterat några skruvar i förstörelsemaskinen. När vi saknar överblick och helhetssyn ökar risken för oetiska beslut. Förtrycket tjänar på den här specialiseringen. Men tekniska framsteg skapar nya problem (ta bara de resurser som slukas av batteritillgången när hela världen ska elektrifieras).

 

Weil har tröttnat på den snäva kunskapssynen, som blivit en karikatyr av vetande. Politiskt står hon förstås ganska långt till vänster. Hon dömer ut socialdemokratin som ineffektiv, maktlös och inkompetent. Men hon visar också marxismens svagheter. Vad hon förespråkar är ett nytt samhällssystem, ett som inte gör sig beroende av vinstmaximering, eller maximerar över huvud taget, ett som skalar ned all expansion. Den makt som premieras är den som ökar sin makt på bekostnad av andra.

 

De unga har också tappat all framtidstro (låter det bekant?):

 

Den generation för vilken hela livet utgörs av en febrig väntan på framtiden vegeterar i hela världen, medveten om att den inte har någon framtid, att den inte har någon plats i vårt universum. Även om detta onda är förstärkt för ungdomens del är det för övrigt gemensamt för hela dagens mänsklighet. Vi lever i en epok som saknar framtid. Väntan på det som ska komma är inte längre hopp utan ängslan.

 

När Greta Thunberg för några år sedan fick globalt genomslag för sin kamp för klimatet jämfördes hon ofta med Jeanne d’Arc. Frågan är om hon inte har mer gemensamt med Simone Weil, i sin skarpa analys av världsläget och i sina stränga krav på aktiv förändring. Men Weil har ett unikt perspektiv, som bygger på att kunskap är något du måste förvärva dig på egen hand – du måste förlita dig på dina egna inre resurser, din oupptäckta potential.      

 

Det här är en utopisk bok, och den måste vara utopisk. Weil är också den första att erkänna att det hon skriver förmodligen är ouppnåeligt. Hon blundar inte för de reella problem världen stod inför under de år som ledde fram till andra världskriget. Samtidigt är det just svårigheterna som borde sporra oss till större ansträngningar: ”Det är de hinder vi stöter emot och måste övervinna som ger tillfälle till självövervinnelse.”

 

Just det: Weil tar med det egna jaget i ekvationen. Hon nöjer sig inte med kollektiva lösningar, utan vi måste lära oss att tänka själva. Det betyder att individen inte får ge upp sin myndighet och det obevekliga kallet att reflektera, att vårda sin personliga utveckling, för ”vi lever i en värld där människan endast bör vänta sig mirakel av sig själv.” Med andra ord: sluta vänta på att andra ska bättra sig, det kommer inte att hända. Börja själv, och se sedan vad som händer. En sådan utveckling går att spåra i essäerna, där hon så småningom omsluter ett religiöst perspektiv i sitt sökande efter nya upptäckter.

 

Receptionen av Weil i Sverige har varit långsam men uthållig. Med de totalt nio böckerna inställer sig en blygsam fråga: vore det inte på tiden att det skrevs en monografi om Weil? Eller att någon av de biografier som skrivits också översattes? Mig veterligt har Weil många läsare och akoluter, och även om jag drar mig för att kalla henne obskyr eller svårläst kunde det garanterat underlätta med en bok som behandlade henne som författare, tänkare och människa. Men det får bli en senare fråga. Vi har böckerna, lyckligtvis.