Ironi för änglar, Elis Monteverde Burrau, Modernista

Måttfullheten har aldrig varit Elis Monteverde Burraus motto. Ok, jag ska försöka att inte använda det här utrymmet till att imitera det här charmtrollets vigt vitsiga stil, vi får se hur det går. Hans nya bok, Ironi för änglar, är ett monster på exakt 400 sidor. Efter att ha huserat på ett knippe olika förlag verkar han ha fått en hamn hos Modernista. Sa jag hamn? Jag menar famn. (Skoja.)

 

Boken består av två delar. Dels ett ”uppsamlingshat” från en nedlagd blogg från 2021-2022, som i förordet kallas ”den spruckna dagbokssången”, och dels en klippbok med diverse texter från olika sammanhang: poesi och prosa i osalig röra. Vad kan jag likna den här boken vid? En skattkarta med femtielva kryss. En mastig läsupplevelse med både verkshöjd och dikeskörningar.  

 

Det vore lögn att hävda att allt Burrau tar i förvandlas till guld – ändå kvarstår mitt intryck från min första läsning – som skedde för snart tio år sedan då jag satt i redaktionsrådet för den kortvariga tidskriften Const. Den novell han då bidrog med finns med här, och jag kan inte för mitt liv minnas vad jag tyckte om den, bara att den absolut skulle med i numret. ”Misslyckas ofta”, löd den poetik han anförde i sin författarpresentation då, något han sannerligen lever upp till. Han hjälper och stjälper i lika hög utsträckning. Ingen utsaga är tillräckligt allvarlig för att inte bli harpunerad av klichéer.

 

För befriande nog saknar Burrau all form av självhävdelsebehov. En kunde säga att han också saknar självbevarelsedrift. Texterna här är nakna, rörande, sårande, depraverade, trasiga … Att läsa honom är som att någon hela tiden slår dig i ansiktet, med boxningshandskar av sockervadd. P.O. Enquist, en författare Burrau då och då återkommer till, såg tidigt den konstnärliga potentialen hos Birgitta Trotzig, som han kallade ”en artist i floden av hantverkare”. Så är det förstås också nu: vi är ett land fyllt av hantverkare (duktiga), medan Burrau är ett unikum. Inte alltid har han det vassaste stiftet i sin penna, och inte heller den kraftigaste elden, men han skapar konst.

 

Somt är svamligt, somt är pregnant. Givetvis hade boken som helhet tjänat på en hårdare redigering: ändå går det att vaska fram guldkorn ur så gott som samtliga texter. Undantaget är ett mer än lovligt intetsägande tal till författarcentrum, en text som överskrider den lagliga gränsen för tomgångsskrivning (1 sida). Kanske är Burrau också lite väl förtjust i ordet ”tassemarker”. Många texter om gratisvin på Brillo och småbarnsliv blir det. Vi tas också bakom kulisserna till en tv-inspelning med Cyklopernas land, som han gästade tillsammans med schlagergeneralen Lasse Holm.

 

Det är svårt att göra en så här omfattande bok rättvisa, men ett någorlunda representativt utdrag kan se ut så här:

 

                  jag vill dö på ett tungt brunnslock, men man kan inte

få allt, tänk om man kunde få allt, vad skulle man göra med allt,

man skulle göra något rörande (en lista, ett arkiv, ett appendix, en

blind tarm), jag fick några grejer igår och en grej var bland annat

en galopperande ångest (läs: frapperande) som var ganska härlig,

det kändes som ett mjukt och blött paket. Men allting lever. Det

enda som dog var alla mina fotografier och alla mina drömmar

och alla mina demoner. Gott så. Jag är ghostad av Gott snack.

 

Det problematiska med mängden av samtidsreferenser är att de åldras med ljusets hastighet. Men Burrau själv vill inte se sina dikter stelna och fixeras, och det är en del av hans estetik, där associationerna flödar aggressivt och hämningslöst. Därmed lyckas han vara både insnärjd i tidsandan och helt otidsenlig. Det är många darlings som inryms i hans privata kanon, där väl Dennis Cooper och Megan Boyle innehar de mest centrala positionerna. Olle Ljungström, icke att förglömma: ingen annan lyckas förvalta Ljungströms skeva arv bättre än den här vingliga våghalsen.

 

Burrau har en befriande inställning till sitt skrivande, och den förtjänar att bli vägledande. Om Michael Strunge på 80-talet betonade att vi ska beväpna oss med vingar, vill denna svenske syssling att vi ska avväpna oss med vingar. Han gör allt tvärtom, liksom, och det är som med Oscar Wilde: det är paradoxerna som oftast ger oss de mest bestående sanningarna. Sedan ska Burraus humor inte underskattas, för den som uppskattar småleendena framför gapflabben.

 

Är det ironi Burrau sysslar med? Jag är osäker. Alla hans utsagor kan också sägas vara bokstavliga, ömsinta försök att kommunicera med en omvärld som bara ibland bryr sig om att lyssna. Boken växlar mellan fylledravel och pregnanta doktriner. Där Goethe kunde beklaga svårigheten att vistas i stunden (”Dröj dock kvar, du är så skön!”), verkar Burrau ha löst problemet med att fastna i gamla banor, med sin överskottsenergi och förmåga att ständigt återuppfinna glädjen i nuet.

 

I sitt ordvitsande finns en parallell till James Joyce, som jag antar är åtminstone till hälften avsiktlig. Den textmassa Burrau når fram till är ändå helt unik, och jag roas storligen av många av hans utsökta bon mots:

 

det är lätt att vara efterklok (det vill säga: dum i huvudet)”.

 

[…]

 

Att vagga in någon i en falsk trygghet, hur vackert låter inte det? Det innehåller allting som vi diggade på den tiden: falskhet, trygghet, vaggvisor.

 

[…]

 

allt är tillåtet i krig och kärlek och brainstorming

 

[…]

 

till alla barn vill jag skrika: ni kom efter internet men före den

”mänskliga apokalypsen”

en förkrossande enkel tid för en poet

 

Det har väl sedan länge funnits änglar bland litteraturens manliga skrå. På 70-talet hette han Bruno K. Öijer, på 80-talet Stig Larsson, på 90-talet Per Hagman, på 00-talet Malte Persson. Starkt lysande stjärnor allihopa. Här ska inte sägas att Burrau sopar banan med dem, men han är åtminstone värdig att ta plats på scenen, medan vi andra tar plats på läktaren. Fördelen med det är att vi uppfattar allt han företar sig.

 

Poesin kanske behöver sina trojanska hästar, och Elis Monteverde Burrau nöjer sig nog med den sysslan. Ibland beklagar han sina låga försäljningssiffror, och det är förstås ett underbetyg åt Sverige. Här finns en poet med potential att väcka de sovande, inviga de oinvigda, tjusa de okyssta. Om han med sina tidigare böcker varit en talang – en späd planta – håller han på att få alla sina lökar att blomma. Snart är han redo att ta plats i den svenska poesins trädgård, mittemellan Gunnar Ekelöf och Ola Julén.