Kusinen, Klas Ekman, Bookmark

Deckaren har låg status, så för att smyga under radarn hos kräsna läsare brukar den etiketteras som ”spänningsroman” eller ”thriller”. Klas Ekman debuterade för två år sedan med De kapabla, som vann Crimetime award som årets deckardebut. Inte helt osugen på att läsa något åt deckarhållet väljer jag att ta mig an hans andra roman, Kusinen, som getts stämpeln ”thriller”.

 

Men den hade lika gärna bara fått heta ”roman”. I fyrtioårsåldern drabbas huvudpersonen Fanny av en tredelad chock: mannen hon levt tillsammans med i femton år gör slut över telefonen, hon blir av med både sitt jobb och sin bostad. På en släkttillställning träffar hon en framgångsrik kusin, Ulrika, som bjuder med henne till sitt sommarställe på en halvö utanför Göteborg. Hon bor där med sin man Peder, som är upptagen med att vara konsult åt ett sjukhusbygge i ett diffust ”Norrland”. Det här låter kanske som upptakten till en feelgood-roman?

 

Glöm det! Vilken är Ingmar Bergmans bästa film? Vargtimmen, förstås, ett kammarspel så otäckt att Stephen King i sin skräckencyklopedi Danse Macabre lät den ingå i sin kanon över tidernas bästa skräckfilmer. Kammarspelet är också en lämplig form för litteratur: begränsat antal karaktärer som isoleras, allra helst på en ö. En halvö får duga, tänker jag muntert under läsningen.

 

Problemet är dock att det står ”thriller” på omslaget. Detta element tar god tid på sig att anlända till berättelsen. Det är lång väntan på att det ska bli spännande. Fördelen med det är att vi lär känna karaktärerna bättre. Fanny, som med viss rätt anser sig snylta på sin rika kusin, Ulrika, som draperar sin livsleda i oerhörda mängder alkohol, samt Peder, den snygga konsulten med sina fixade tänder, som blir symbol för den perfekta fasaden. Tids nog blir vi i samråd med Fanny varse att fasaden döljer ganska osnygga beteenden.

 

Ekman har byggt sin roman med välkända ingredienser. Det är  80-talets FLN-litteratur (flärd, lyx, njutning) i ny tappning. Den glättighet som Ulrika uppvisar blir allt mer tillkämpad. Här ska inte hela händelseutvecklingen spoilas; det finns en oskriven regel att det som sker under romanens första cirka 100 sidor är oskyddade. Här kan vi nöja oss med att konstatera att när ett par bjuder in en tredje part skapas förutsättningar för otrohet. Ekman vänder dock upp och ned på ens förväntningar här, och är mer intresserad av att föra resonemang om beroendeställning och vad det gör med oss, vilka handlingar vi är redo att utföra för att ta oss ut ur kniviga situationer – alltså bokstavligt kniviga situationer.  

 

Alkoholen suddar ut alla gränser, och här har Ekman tagit i nästan för mycket för att det ska bli helt trovärdigt. Orosmolnen tecknas också i nästan för sinistra kulörer. Medan jag kan sympatisera med Fanny och hennes kluvna känslor blir Ulrika och Peder länge tunna schabloner. Det är ju ett allmänt problem: vad motiverar människor? Här får vi bara glimtar in i deras bevekelsegrunder. Det finns några lite klumpiga resonemang om klassfrågor och ovarsamt placerade referenser till kommunism, som blir lika påklistrade som i Ruben Östlunds filmer.     

 

Ändå är det en roman med bladvändarkvaliteter, och med den slags mörka humor som Alfred Hitchcock hade kastat sig över. Med andra ord har Ekman skrivit en roman som tigger om att bli filmatiserad. Svensk thriller är ingen paradgren, men här finns spänning av ett slag som ofta imponerar och ibland skrämmer.