Sappho. A New Translation of the Complete Works, translated by Diane J. Rayor, Cambridge University Press

I går skrev jag om Sapfo på norska och nu till i dag har jag läst Sappho på engelska. Heter hon Sapfo eller Sappho? I de antika textfragmenten, som i bästa fall är några generationer yngre än hennes egen livstid, skrivs namnet ”Psappho” (det finns fem belägg), och i övriga sammanhang som Phsapho, Sapho, Sappo, medan det i yngre grekisk och romersk tid standardiserades till Sappho, som försvenskats till Sapfo.  

 

Det allra senaste tillskotttet till Sapfoböckerna har Diane J. Rayor som översättare. Hon är professor emerita i Michigan, och översatte fragmenten 2014. Nu har hon reviderat ett sjuttiotal av dem till denna bok som kom tidigare i år, tillsammans med ytterligare 32 fragment jämfört med den förra utgåvan. André Lardinois, nederländsk expert, har skrivit ett förord. Den grekiska upplaga som har använts är Camillo Neris från 2021.

 

För engelskkunniga läsare har Anne Carsons översättningar (If Not, Winter) varit ett riktmärke i tjugo år. Jag ska verkligen inte ifrågasätta dess auktoritet – det är dessutom onödigt och dumt att jämföra – men det här är faktiskt en oerhört bra översättning. Den tar till vara det muntliga idiom som borde ha varit Sapfos helt egna uppfinning. Hon inte bara uppfann kärlekslyriken – det kan sägas att hon också uppfann poesin, som vi känner den.

 

Vittnesmålen om Sapfo är notoriskt mångtydiga och ibland motstridiga. Många exempel är hämtade från komedier, där syftet var att raljera över hennes biografi i en skvallerform som närmar sig farsen. Mycket av det som sagts om Sapfo är därför överdrivet i bästa fall, och mer troligt oftast osant. Hon avbildades i liknande ordalag som när Taylor Swift beskrev en rival: ”She’s better known for the things that she does / On the mattress”. Det tål att upprepas att Sapfos ord ursprungligen framfördes med stränginstrumentet lyra, men musiken har gått helt förlorad. En sak som kan stämma är att hon uppfann plektrumet.

 

Mycket av dikterna handlar om hur livet gestaltade sig för en kvinna under den här tiden på 600-talet före Kristus. De kvinnonamn som nämns är antingen autentiska eller fiktiva. Vi vet helt enkelt inte. Mer säkert kan vi säga att det rör sig om dikt som ibland är politisk, ibland privat, ibland framförd inför olika sällskap. Vi måste föreställa oss olika scenarier: ibland sjöng hon solo, ibland inför en publik. Men att Sapfo var lärare åt kvinnliga elever är spekulation. Den undervisning som bedrevs handlade uteslutande om sång, dans och idrott, de färdigheter som krävdes för att ingå i körerna.

 

Det går att hejda sig vid vilken som helst av fragmenten, och därifrån diskutera olika frågor. Kommentarsdelen är utförlig, och diskuterar en del av tolkningsfrågorna. I fragmentet med nummer ”6B” väljer Rayor ”death”, där det i många tidigare tolkningar står ord som har med ”undergång” att göra. Och ännu mer markant: det enda ord som utgör ”69” blir här ”guilty”, medan det hos exempelvis Carson skrivs som ”sinful”. Jämför den danska översättningen av Mette Moestrup och Mette Christiansen: ”skamløs”, eller den norska översättningen av Per Esben Myren-Svelvsted: ”vondskapsfull”. Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson utelämnar tyvärr denna från sin annars dugliga svenska översättning från i fjol.

 

För det är med viss reservation en kan säga att någon översättning av Sapfo är komplett. Här ingår till exempel fragment som numreras 287-306A. De har jag inte läst tidigare, och de brukar inte anföras som hennes egna texter. Men bara för att bevisningen är ringa ska det inte hindra att de ingår, verkar Rayor ha resonerat. De kan ha skrivits av Sapfo.

 

Utan att bli alltför uttömmande kan vi nöja oss med att närstudera det första ordet i det första fragmentet (det som tycks utgöra en avslutad dikt, den enda färdiga dikten i samlingen). På klassisk grekiska: poikilos. Rayor sliter med olika varianter, som har med det mångfärgade, det ljusa att göra. Hon ser det som en metafor. Google-appen väljer ordet ”olika”. Men ordet är kopplat till tronen: ”poikilothron”. I den gamla versionen (2014) hade Rayor: ”the throne of many hues”. Här i den nya: ”iridescent throne”. (Det engelska ordet betyder ungefär färgskiftande).

 

Hur blir det då i andra översättningar? Carson: ”spangled”. Aaron Poochigian: ”bedizened” (betyder ungefär sängliggande). Jesper Svenbro: ”konstrikt”. Papegeorgiou och William-Olsson: ”rikligt smyckade”. Bengt Eriksson (som översatte rubbet 2021): ”ornamenterade”. Danska: ”kærlighedstronen” (bäst hittills!). Vad betyder då detta? Att varje dikt har sina fällor, sina snubbeltrådar. Att det inte går att nöja sig med en slutgiltig tolkning, utan att de olika versionerna samverkar. Läs inte en av dem, läs så många du kommer över.

 

Rayors ideal och ledstjärnor har varit korrekthet och poesi, det vill säga att det ska låta både sant och bra. Det har hon minst sagt lyckats med, och jag imponeras ofta av de olika lösningarna att få dikterna att låta vardagliga, men med poesin intakt. Det kan ges många exempel på det, men jag nöjer mig med fragment ”51”: ”I don’t know what to do – I’m of two minds.” Så låter ingen annan Sapfo jag har stött på, som en tvivlande, sökande och djupt mänsklig varelse.

 

Vilket inte hindrar att hon stundtals också kan låta full av rättfärdigt självförtroende. I den dynamiken finns också något av tjusningen med dikterna, hur hon varierar sitt idiom. En av de ändringar Rayor utför har med fragment 130 att göra. Det fragmentets två rader är ett slags schibbolet för översättare: i den gamla versionen valde Rayor ”bittersweet”, men har nu kastat om ordföljden till ”sweetbitter”. Kärlekens dubbla funktion var något Sapfo kom på – ordet ”bitterljuv” är hennes uppfinning, men hon inleder med det söta (ljuva), för att kanske lura läsaren lika mycket som Eros (Kärlekens gud) tar hennes diktjag i besittning.

 

Det ska inte förglömmas, att vi läser Sapfo för att hon har en så stark egen röst. ”To be [happy] is impossible”, som hon karskt inleder ett av fragmenten (”16A”). Att ordet för lycka står inom stränga klamrar är något av det sorgligaste jag har sett (i den danska översättningen var orden ”ubetinget lykkelig” skrivet i en ljusare nyans på pappret). De här kategoriska utsagorna är vad som kännetecknar Sapfos röst, helt renons på subtiliteter och nyanser.

 

Många exempel finns som visar denna egna röst: ”I yearn and I desire” (”36”); ”Love shook my senses, / like wind crashing on mountain oaks” (”47”); ”I never met anyone more irritating, Eirana, / than you” (”91). Det är mycket kropp i dikterna: hår, hud, ögon, hjärtan, armar, händer … Det är också slående att det är så hållbart skrivet, dessa dikter som inte går att slita ut, utan bara fortsätta läsa och umgås med.

 

Rayors tolkningar gör sig hemtama, utan att bli spektakulära. Det är ett gott betyg. Jag läser den som troligen är den mest kända, ”31”, och slås ännu en gång av hur skickligt den är komponerad: ”To me it seems that man has the fortune / of gods” … Ja, och Rayor är aktsam med cesurer för att ge dikten den säreget anklagande rytmen, med de dramatiska pauserna nedlagda som käftsmällar i diktraderna. Den borde framföras i ursinnets tonläge, men tyvärr blir alla musikaliska tolkningar för vördnadsfulla och stillsamma.

 

Till den som är hågad finns det annars en helt ny uppläsning av samtliga fragment tillgänglig på Cambridges hemsida. Om du vill höra proffsinläsaren Kate Readings brooklyn-dialekt ta sig an dikterna, gör det för all del, men gör det inte utan att ha Rayors suveräna översättning nära till hands i textform. Att läsa, att höra, dessa ljuvliga ord, det är en sällsynt gåva till också den mest luttrade av läsare.