Trådar, Elisa Biagini, översättning Julian Birbrajer, Edda

”Att uppfinna … består inte / i att skapa ur tomhet / utan ur kaos”. Orden tillhör Mary Shelley, ur förordet till 1831 års utgåva av romanen Frankenstein. Citatet inleder Elisa Biaginis diktsamling Trådar från 2020, som nu har utkommit på svenska i förlaget Eddas gröna serie. Efter nästan tio års arbete och sjutton titlar – däribland storheter som Simon Armitage, René Char och Cees Nooteboom – är det nu stopp för denna skattkista med internationell poesi.

 

Som Ida Andersen visar i sitt spännande efterord avviker Biagini från det gängse italienska poetiska idiomet och förhåller sig till en mindre pratig tradition. Det här är hennes åttonde diktsamling. Hon har skrivit en avhandling om Alda Merini, om det är en ledtråd (hint: sök upp Franciskus– den skapades sång, som kom på svenska för några år sedan).

 

Andersen betonar ett inflytande från Paul Celan och Emily Dickinson. Två saker – minst – förenar dessa poeter: ordknappheten och mångtydigheten. En läsare får inte bli frustrerad av den återhållsamma informationen som förmedlas i dikterna. Biagini balanserar höga anspråk med ett direkt tilltal, och att vistas i de spänningsfält som uppstår mellan det svåra och det tillgängliga – mellan det höga och det låga – är till största del en upplevelse som är både befriande och fängslande.

 

Som alla riktiga poesiläsare vet: att tycka sig förstå dikten är något för nybörjare. Därför vill jag inget annat än ta del av Biaginis märkliga bildspråk som låter det bekanta ges smak av det okända och se hur en läpp färgas röd av tanken här och upptäcka ett kommatecken i vattnet där. All riktig poesi skrivs på vatten, glöm inte det (lex John Keats). Och kom också ihåg husets mynning: vidöppen.  

 

Annars handlar det inte så lite om elektricitet i bokens tre sviter: en majeutik-del följs av en självbiografi, och så till sist en fingerad dagbok av Mary Shelley. Trådarna läggs ut och bildar en konsekvent tematik genom hela boken. Det är mycket kropp i dikterna, där diktjagen turas om att upptäcka och uppfinna världen, i ett skapandearbete som samtidigt ger utrymme åt observationer.

 

Och metaforerna ställer sig på tvären och låter förbindelser uppstå i de mellanrum som vi avsiktligt skapar. Dessa mellanrum som då och då antar formen av avgrunder. Det skickliga ligger i att Biagini aldrig låter sitt bildspråk bli sökt eller ett maner. Hon citerar också Adrienne Rich, och det ser ut som en tanke: Biagini skriver fram en rikedom av uppslag och uppenbarelser.

 

Men rikedomen vistas i de korta, kryptiska raderna i inledningssviten om uppfinnaren Nikola Tesla: ”Det är bara i rytmen / du tänds: / gungar / handen, vaggar / ett minne.” Eller i den självbiografiska mittensviten:

 

jorden som

leder: labyrinten

i kabelns inre

 

upphävt avstånd,

vår massa knastrar

och genljuder

Se där ett nytt torn

av ord, utan

trådar att snava över

 

I de likaledes korta texterna där Mary Shelley ges röst finns något som liknar en poetik: ”Jag har sett grodor, vävnader, ett huvud komma till livet: var finns det elektriska språk som ger röst och syn åt ditt svårmodiga kött?” Svaret är givet: inom litteraturen, förstås. I en så elektriskt skriven roman som Frankenstein, men också i en bok som denna, Elisa Biaginis Trådar.