Hunger, Tine Høeg, översättning Michael Larsson, Natur & Kultur

I danska Tine Høegs nya roman försöker ett par bli gravida med fertilitetsbehandling. Mia skriver dagbok om försöken, men den färdiga texten liknar mer än något annat en övertygande kärleksroman. 

 

Det saknas inte nyskrivna böcker som problematiserar konstnärskap och moderskap. För att bara ta två exempel: i fjol kunde vi läsa Anna Axfors En dag i öknen och från danskt håll Olga Ravns Mitt arbete. Från Danmark kommer också Tine Høeg, vars autofiktiva roman Hunger tar sig an ämnet mer från graviditetens perspektiv än från moderskapet.

 

Mia är en författare med två romaner bakom sig (liksom Høeg, med andra ord). Tillsammans med Emil försöker hon bli gravid med hjälp av befruktning i fertilitetskliniken. Romanen är skriven i dagboksform och vi följer henne genom nio månader. Det är en långvarig och kostsam procedur, som lär oss allt om Ovitrelle, Gonal-f, IVF-behandlingar och könshormon. För personalen i sjukvården blir hon inget annat än kropp.  

 

Høeg växlar mellan kliniska rapporter och känslomässiga utspel. Emil har två barn från ett tidigare förhållande, och det hör till romanens styrkor hur Mia hanterar detta: ömsom med rivalitet, ömsom med genuin vilja att etablera en relation med dem. Planen var att skriva en ockult rysare om en styvmamma, men i stället blev det denna stenhårt realistiska dagboksroman.

 

Liksom i Høegs förra roman Tour de chambre är det skrivet i diktform (hon har också publicerat sig som poet). De kort hållna och helt ofiltrerade texterna skapar närhet till händelserna. Det som vill vara en roman om föräldraskap antar mer och mer formen av en kärleksroman.

 

Och det är en kärlek som sätts på prov när de försöker och misslyckas gång på gång. Närgångna scener avlöser varandra där Emils spermieproduktion och –kvalitet noggrant antecknas, liksom tjockheten i Mias slemhinnor. Genom berättelsen finns också etiska betänkligheter, där Mia resonerar med Emil om det är rättvist att hon skriver om honom.

 

Men att skriva om någon annan är något som ligger bortom moraliska kategorier. Det kan vara både det grymmaste sveket och den största kärlekshandlingen. Tine Høeg vågar närma sig känslor som varit tabu – hat och svartsjuka – och hennes huvudperson Mia är obalanserad och onyanserad. Just därför blir hon ett trovärdigt sanningsvittne.

 

Det trovärdiga ligger i att Mia tillåts vara besvärlig, jobbig, osympatisk. Med tanke på de många tidigare skildringarna av hur det är att vara skapande konstnär och mamma (kort svar: skitjobbigt) blir det befriande att slippa ta del av just föräldraskapet i sig. Høegs roman handlar mer om att befinna sig i kapplöpning med tiden, med ett åldrande och vad det gör med ens kropp. 

 

Mot slutet ställer Mia också den rimliga frågan: ”Vill jag hellre skapa en bok än ett barn?” Resultatet talar för sig självt, och i stället för att bli en fostrande text som kan bistå ofrivilligt barnlösa i deras funderingar blir det en text som släpper lös förbjudna tankar. Dessa tankar fortplantar sig i läsaren, och utan att avslöja hur det går i romanen: en bok är också ett liv.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/6 2023)