Till stranden, Peter Højrup, översättning Jonas Rasmussen, Flo

Temat med semesteridyllen som kontrasteras mot katastrofen blir lätt en överanvänd kliché, en lättköpt symbolik över välfärdsmänniskans bortskämda behov av förströelse som inte får hotas av att verkligheten visar sitt fula och ovälkomna tryne. Tänk på svenska sommarfirare som för två år sedan tog selfies i Grekland med skogsbränderna som bakgrund. Ändå väljer Peter Højrup, dansk författare, att bege sig dit i sin fiktion.

 

Det gör han med den första av hans romaner som översätts till svenska, Till stranden (på danska 2017, på svenska 2021). Det pigga förlaget Flo inriktar sig på litteratur från Nordsjön, och har på bara några få år etablerat sig med ett unikt väderkorn för högkvalitativa böcker (några exempel: senast Rasmus Daugbjergs Troll, ett par böcker av norska fenomenen Ingvild H. Rishøi och Tor Ulven, noveller av Ida Hegazi Højer). Inom kort ger de glädjande nog också ut den äldre romanen, Island, som jag läste för nio år sedan. I morgon skriver jag om Højrups senaste roman Jertefloden, som är en prequel till Till stranden.

 

Gemensamt för hans två senaste är karaktären Betty. Här är hon en av fem vuxna som lämnat sitt kollektiv i Danmark och hamnat på semesterön Bozcaada i Turkiet. Linn, Ib och Hermann sällskapar också, och tre barn. De väntar på Ernst – allra mest Betty, som är hans käresta. Romanen utspelar sig till största delen under denna vecka, med en stillsam men latent olustig atmosfär. De solar och badar, provar vin, äter frukt med creme fraiche, umgås, småbråkar, men inget verkar betyda något på riktigt eller på djupet för dem. Linn sover inte, och drömmar tar sig in i allas verklighet, i en förmedling som saknar hierarki – allt tecknas med lika stor vikt, och fantasi och verklighet går inte att skilja åt.

 

Ärendet består i att skildra vad som sker när det obehagliga kommer för nära. I närheten av deras boende rör sig en räv. När ett barn drunknar vid stranden blir deras bekymmer att de inte längre kan bada där. Händelsen flimrar förbi, men avtrycket sitter kvar. Den som reagerar starkast är Ernst, i sitt fördömande av lyxsemesterns skitdrömmar: ”ni jobbar hela året för att leva som miljonärer i några veckor, det är vad semester är, världshistoriens största bluff, få folk att slita halvt ihjäl sig, pressa dem tills de nästan kreverar av stress, driv ut dem i alkoholmissbruk, kokainmissbruk, träningsmissbruk, konsumtionsmissbruk, självutvecklingsmissbruk, mindfulnessmissbruk” …

 

Højrup skriver en litterär stil som inte tvekar för att blanda referenser till Virginia Woolf, Lev Tolstoj och T.S. Eliot med referenser till Lana Del Rey och Cat Power (Betty är, liksom protagonisten i ”Ultraviolence”, ”välsignad med skönhet och vrede”). På ett ytligt plan finns en likhet med Woolfs mästerverk Mot fyren – det finns rentav en fyr med här – men det är mest i sättet att skriva utifrån olika berättarperspektiv. Pedagogiskt nog informerar Højrup vems perspektiv vi ska följa i varje kapitel, som består av korta texter. Vi rör oss fritt mellan de olika karaktärerna. Men lika väl som det går att ana spår av Woolf finns det något av Marguerite Duras över skeendet, människor som vistas på kanten av känslomässiga avgrunder, och allt förmedlat på ett språk som skär djupa snitt i karaktärernas själ.

 

Två olika temperament är verksamma i parallell gemenskap: lojhet och hetsighet. Hela tiden anas förlösning, men människorna förblir slutna och tillknäppta. Det betyder inte att de saknar känslor; deras känsloutspel lever på ytterligheter. Men de agerar valhänt, och långsamt går det upp för läsaren vilka slags frustrationer var och en bär på. Då blir det också motiverat att upplåta utrymme åt dem alla. Här saknas tydliga huvudpersoner, liksom för att Højrups poäng ska hamras in tillräckligt skoningslöst: ansvaret är kollektivt. 

 

Det här är en roman som utforskar vad den realistiska romanen kan tänkas göra. Højrup vill fästa vår uppmärksamhet på de små detaljerna som ger våra liv riktning och potential att förändra oss till det bättre. Åtminstone uppfattar jag hans outtröttliga arbete med att minutiöst skriva ut varje detalj så: de verktyg vi anlitar för att bygga upp världen är just de verktygen som förgör oss.