Jertefloden, Peter Højrup, Gyldendal

En blond leende kvinna med en högaffel på axeln utgör omslaget till Peter Højrups nya roman Jertefloden. Svenska läsare känner eventuellt till hans förra roman Till stranden, som översattes 2021. Han har också skrivit poesi, och även romanen Island. Ett genomgående tema är migration, globalisering, och dess effekter på individen. Jertefloden är en prequel till Till stranden: här följer vi karaktären Bettys förehavanden i Madrid 2012.

 

Hon går på konstmuseerna när det är gratis inträde och försöker hanka sig fram genom att spela gitarr för allmosor. Hon är helt ensam, saknar tillhörighet, och drivs av destruktiva tankar: ”Ofte har jeg det, som om jeg er et spøgelse, der går rundt i en kedelig drøm, og så er der dage, hvor det eneste, jeg ønsker, er, at det holder op med at gøre ondt.” Är hon rastlös eller deprimerad? Där finns också en en staty av Lucifer, och målningen ”Dona Juana la Loca” av Francisco Pradilla y Ortiz.

Medan Bettys hjärna växlar ned, växlar Højrups bildspråk upp: ”Mitt elände är en apa, som biter mig i handen”, till exempel. Inte bara hon, utan hela världen är ju olycklig, och det kan få en att tänka på böckerna som Christian Rück (Olyckliga i paradiset. Varför mår vi så dåligt när allt är bra?) och Roland Paulsen (Tänk om. En studie i oro) skrev häromåret. I Bettys fall är det en bestämmelse som saknas, en riktning, en samhörighet. När en bomb briserar i vad som liknar en terroristattack hamnar hon i sällskap med en sammanslutning kvinnor som klätt ut sig till fåglar.

 

En av dem, Edurne, skadas i attentatet. Men här gäller inga gängse regler för karakterisering. I Højrups roman spricker verkligheten, och blir surrealistiskt opålitlig. Det sker dels genom att texten sprängs sönder och låter prosan övergå i poesi, och dels i att verkliga händelser utsätts för en glitch, och skildras med overkliga medel. Som läsare delar vi Bettys ovisshet.

 

Højrups ärende blir ändå successivt tydliggjort. Han är helt klart ute efter att skriva en feministisk utopi, med klara influenser från Karl Marx, Valerie Solanas – SCUM Manifest citeras ordagrant – och Margaret Atwood, med flera. Bettys fattigdom görs till ett strukturellt problem, och likaså hennes förälskelse i den gränslösa kvinnan Femke, och i någon som endast kallas ”Den gula mannen”. Hon älskar Femke, men begär henne inte, och omvänt älskar hon inte mannen, men begär honom: ”og afskyr mig selv for at begære ham, og dog er det ikke sandt, at jeg ikke elsker ham, for i begæret ligger også en utæmmet kærlighed.”

 

Betty genomskådar, men hon nöjer sig inte med att döma ut omvärlden, i flera skarpsynta analyser av relationen mellan makt och våld. Sant, många hon stöter på är dumma, och hon är träffsäker i sina karikatyrer (speciellt av inbilska män). Men hon vågar vända blicken också mot sig själv. Så lär vi oss också att kärleken inte alls gör oss blinda – den gör oss bara mindre intelligenta.

 

I outtalade skeenden tecknas en omvärld som är uppfylld av sin egen girighet, sitt eget maktbegär, sin egen cyniska kapitalism. Fågelkvinnorna görs till en grupp amasoner, eller backanter, ivriga att skipa rättvisa. Højrup har en viktig poäng i att kapitalismen är hårt lierad med patriarkatet, och han låter också kyrkan ingå i den oheliga alliansen. Som sällskap har gruppen en mulåsna som ges namn av två vänsterikoner och omväxlande får heta Kropotkin och Orwell. Det är passande för en roman som vill balansera sitt revolutionära uppsåt med ett allvar som dikterats i lika hög grad av förtvivlan som av skämtsamhet, och lånar vissa drag från filmen Thelma & Louise. Det finns också något befriande i hur Femke kallar en bil för ”Patriarkatet”, ”för att hon hatar den, stor, tung och klumpig som den är, och med alldeles för många krafter”.

 

Om det låter sus med en manlig författare som skriver feministisk utopi med den klichéfyllda kinken lesbiskt sex får du tänka om. Højrups roman söker inte efter förenklingar: han går i clinch med samhällsfrågorna, och han smeker inte läsaren medhårs. Det medför ett ganska besvärligt och stundtals krävande skrivsätt. Men då får du anpassa ditt läsande – för här finns det en roman som tar itu med det som brukar heta ”angelägna saker”, och gör det för att nå fram till sådant som inte direkt upplevs angenämt. Det vill säga: sanningar som gör ont, helt enkelt eftersom det är så sanningen känns igen. Om den inte svider, då är det högst troligen en sminkad lögn.