Om det fanns en plats som var min, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

Jag har läst några av årets garanterat vackraste meningar på svenska. De finns i slutet av den första delen i Helena Österlunds nya diktsamling, Om det fanns en plats som var min. Det sker i en tre sidor lång prosatext som ersätter de korta textstycken som föregår den. Hur det ser ut:

 

om jag vore ett träd skulle jag vara lika levande som nu […] dagen rinner som vatten över min kroppslighet och vattenrörelsen sköljer genom världen och världen är nu och natten rinner som vatten […] kom förbuden och raseringen, kom och skaka mig i grunden, kom, kom och ge mig vad jag tål, inte för att jag är beredd på det, men det kommer jag aldrig någonsin att bli, så kom, kom natten och gör mig till natt, kom gryning och gör mig till morgon och jag vill härligheten men vad ska vi med dekorationer till […] vad vore världen utan den gula färgen, vad vore världen utan hundarnas skall, varje stund är sann och obegriplig […] Jag äter rosen för att själv bli ros […] Jag väver alla min åldrar, jag väver alla mina andetag: Allt kommer vi att känna. Allt kommer vi att förlora.

 

Men att citera är en styggelse, en nödvändig styggelse. Jag har läst en bok som jag inte vill ska ta slut, en kort bok på lite drygt 80 sidor, och det är en annan styggelse att i en recension att betona att du ska ”läsa långsamt”, men författaren anger tempot. Det här är Österlunds sjunde bok; hennes författarskap är konsekvent, men har också en utvecklingskurva som är overkligt hög. Och brant! Hon skriver en vertikal poesi som får dig att svindla, och liksom jag skrev när jag förra året läste hennes Det enda som blir kvar är ord: att läsa det här får dig att ana hur det kändes för hundra år sedan när en poesiläsare fick Edith Södergrans böcker i handen.

 

Dikterna innehåller dans, vatten, tal, eld, rosor, händer, kärlek. De är vågade, sökande, agerande. Österlund skriver skapelseberättande, och befinner sig i ett nu hela tiden, så det går inte att tala om skapelseberättelser, det vill säga en färdig produkt. Hennes böcker är (som) vatten: i rörelse, och att skriva om dem liknar uppgiften att hejda en flod med dina två händer som enda redskap.

 

Hon använder punkten, men inte när hon avslutar stycken. Texterna fortsätter, hakar i varandra. Österlund har hittat de hemliga länkarna mellan orden och känslorna, men också mellan mig och dig, mellan författare och läsare. Med sällsynt gehör för klanger och ursprung.

 

Så skapar hon också samband mellan ensamheten och självhatet. Hon är en extremist, i en position som alltid är på väg mot ett slut som inte går att nå: ”Om jag visste vem jag är skulle jag antagligen inte vara mänsklig. Om jag visste tillräckligt mycket om kärlek skulle jag antagligen inte vara människa”. Hon hittar ett utrymme i något stort medan det pågår. Här aktualiseras Yeats fråga i dikten ”Among School Children”: ”How can we know the dancer from the dance?” Österlunds implicita replik, ”hur ska vi skilja mellan poeten och poesin?” blir vägledande.

 

Det är en dikt som söker sig mot nya horisonter, utifrån den romantiska tropen om det som utvidgar ens sinnen. Österlund skriver en genuint känsloutvidgande poesi, distinkt sinnligt. Att bege sig mot känslomässiga utkanter är också något som hör romantiken till. Är det en fullbordan som är målet? Inte riktigt, även om det är spännande att se hur dikternas lösa konturer ändå hittar fram till en påtaglig final. Ofta frambesvärjs det vilda, det farliga, det otämjda, men samtidigt växlar diktjaget mellan olika positioner, mellan olika pronomen, och även gränsen mellan människa och djur upphör att gälla. Bli inte förvånad inför eller rädd för en människas morrning eller skall, till exempel.

 

Österlund skriver en poesi som är besatt men samtidigt kontrollerad, och inte heller blir det abstrakt och eteriskt. Språket är både tuktat och frigjort. Som ledord för den första delen blir trädgården en utmärkt bild för de inslag av både ordning och kaos som Österlund uppsöker. Det är naturgivet. Även om det går att störa sig på den uttjatade uppfattningen om vissa kvinnliga konstnärskap som ”naturkrafter” (också känt som ”Björks epitet”) rör sig Österlund mellan det bestämda och det sökande. Visst, det är dikter som vidrör gränser att ta sig förbi, men de hålls också samman till en enhetligt och konsekvent skrivet verk, där det spontana både slåss med och inleder samröre med det konstruerade.  

 

Det skapar förutsättningar för dikter som inte vill bli sedda som prestationer, dikter som inte ber om att få beröm för sina konster och tricks. Mer än att agera som prestationer är dikterna söndriga föremål. Österlund uppfinner en stilens kompassriktning. Det är kompromisslöst och oåterkalleligt. I förlängningen handlar det om vad du gör med detta material, vilken grad av förändring du är redo att införlivas med. De element som sammanförs ställer vissa krav på dig, krav att växa både som individ och som deltagande i något som är större än den egna erfarenheten, med belöningen att du tillåts bli en del av en ytterligare dimension som kunde kallas andlig.  

 

Hela tiden försöker Österlund maximera upplevelsen, och det är betecknande att vi aldrig tillåts vila eller dröja kvar vid de intryck som förmedlas. Som författare vill hon inte heller stå still, utan söker sig mot det som utvecklar. Hon vill förändringen och förbättringen, eller med andra ord förvandlingen och förnyelsen. Vi följer henne i den processen, där det viktiga inte är vad du är, utan vad du kan bli. ”Även när jag ljuger är jag sann”, som dikten uttrycker vid ett tillfälle. Hon vet inte vad det betyder att vara beskedlig och försynt, utan tar sig an tillvaron med osedvanlig och fräck glupskhet.

 

I en av bokens många minnesvärda formuleringar skriver Österlund att ”[d]et är möjligt att gömma sig i sömn hur länge som helst”. Det borde vara svårare för henne att hålla sig gömd för svenska läsare hur länge som helst, för jag kan inte använda ett annat värderande ord än ”magiskt” för att beskriva den här boken. Den visar vad som blir följden när någon getts tillträde till hemlig kunskap. Österlund må ha debuterat med ett mästerverk, en bok som förtjänar att bli en klassiker (Ordet och färgerna), men jag kan inte komma på någon svensk författare som bara fortsätter att bli bättre för varje bok så här långt in i sitt författarskap. Hon vägrar vila på några lagrar. Det här är en fantastisk bok: svindlande, underbar, mästerlig.