I 35 mikroessäer skriver poeten Christer Boberg i boken Tredje upplagan om det som gör oss mänskliga. Gemenskap? Ja, fast tvärtom. Den som vill lära sig något om livet måste lära sig hantera paradoxer. Kanske Nietzsches aforism om sanningen som en armé av metaforer bör revideras – den är en armé av paradoxer. I inledningen skriver Boberg: ”Det som hemsöker mig, som blivit min drivkraft inte minst när jag läser och skriver, är något som är främmande i mig själv, något blankt och tomt och bortom.”
Som hos Ekelöf, som är en av få författare som inte omnämns i den här boken, när han i ”Non serviam” återskapar en trop från Södergran: ”Jag är en främling i detta land / men detta land är ingen främling i mig!” Eller Rimbaud, vars dubblerade fras från siarbreven i maj 1871 också kan tillämpas på Bobergs bok: ”Je est un autre”, det som ofta översätts till ”Jag är en annan”.
Men resonemangen kring poeter som Konny Isgren och Hanna Hallgren är goda nog, och tillför mycket, genom noggranna närläsningar av några utvalda dikter. Resonemangen kretsar kring hämnd och försoning, men också om att ”nå det textlösa”. Låter det krångligt? Det ska inte förnekas att det ställvis är krångligt, men detta är ingen anledning för en läsare att göra hejd inför en text. Eller vill vi bara ha texter som yppar självklarheter?
Bokens titel härrör från buddhismen, och mer specifikt koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku (som de heter på japanska). Det är texter som, menar Boberg, inte stöds av den privata tolkningen, utan målet är en ”icke-tolkning”. Zenmästaren Tetsugen lät trycka en komplett japansk utgåva av de buddhistiska sutrorna. De två första upplagorna är osynliga eller obefintliga texter, och det vi har till godo är endast ”den tredje upplagan”.
Det främmandegörande visar sig i den pendling mellan jagupplösning och jagnärvaro som hela tiden gör sig märkbar. Som var och en vet: att medvetet avstå från något sätter starkare fokus på det du avstår ifrån. I Bobergs essä handlar det om jag som splittras, och blir ”jagen”, omöjliga att hålla isär. Det sker med många exempel från litteraturen. Någon gång släpps också serieromanen in, med Neil Gaimans Sandman som får illustrera en tanke som gärna hade fått utvecklats mer: att det finns något över serierutornas kapacitet att betona och utelämna som liknar vad som sker under poesiläsningen.
I slutändan blir Bobergs bok en undersökning av livet som något vi är på väg mot. Vi kan lära oss av Tranströmers uppmuntrande ord från ”Romanska bågar”: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall!” Det är en ängels ord, och Boberg utelämnar just detta exempel, men resonerar ändå känsligt och klokt om vad änglarna är kapabla till.
Och det mänskliga finns i mellanrummen. Bobergs tankar strövar fritt, och det skänker en frihet som är inspirerande, när han rör sig mellan det abstrakta och det konkreta. I slutändan handlar det om hur vi ska förhålla oss till andra, och där lånar han idéer från både Emmanuel Levinas och Hannah Arendt. Vår förmåga att sätta oss in i andras tankar är vad som gör oss mänskliga, när vi så att säga bekräftar det främmande. Enligt Arendt var det just detta nazisten Adolf Eichmann saknade.
Med ett annat ord: empati. Går det att lära sig empati? Ja, självklart. Vi kan lära oss att vara mer på vår vakt mot allt det inneboende onda som vi bär, som också är en del av vårt jag, en del vi inte kan utplåna, utan bara försöka bemästra. Nej, jag säger inte att det är lätt, men viktiga saker kan gärna bli krångliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.