Hej, Rosorna, Mei-mei Berssenbrugge, översättning Ann Jäderlund, Modernista

Uppmärksamhet, närhet och koncentration – så lyder poesins läxor. Det är ingen stor uppoffring att tillägna sig detta, och det krävs bara en minimal insats: att du är nyfiken. Mei-mei Berssenbrugge har gett ut fjorton diktsamlingar, och nu finns äntligen en av dessa på svenska. Hej, Rosorna utkom 2013, och det är Ann Jäderlund som har översatt.

 

Till det yttre ter det sig som ett omaka par, med Berssenbrugges ofta långa rader med ett tydligt fokus på att berätta, att förmedla saker till läsaren. I sitt efterord skriver Jenny Tunedal att det inte är raden eller strofen som är betydelsebärande, utan meningen. Fast i ärlighetens namn finns det i Jäderlunds böcker från det tidiga 2000-talet denna dragning mot att berätta.

 

Berssenbrugge flyttade till USA från Kina när hon var ung. Mamman är matematiker, och det finns i hennes poesi något av den exaktheten som kan spåras upp i de naturvetenskapliga områdena. Att byta språk är en erfarenhet som många författare delar, och det kan nog spela in i den tematik som Berssenbrugge flitigt nyttjar: det handlar om rörlighet, att korsa gränser och växla perspektiv. ”Min varseblivning var betydligt mer inexakt än illusionen”, som hon skriver i en av dikterna.

 

Den här bokens arton dikter värderar något annat än det som ger omedelbar avkastning. Det finns något i tilltalet som överbryggar avstånden mellan människor, när Berssenbrugge skriver om naturen och växtligheten. Inte för att hon skriver uppseendeväckande i sig. Det hon allra mest sysslar med är att öva oss i just varseblivning, att skärpa våra sinnen när vi tar oss an världen. Ben Lerner har skrivit att Berssenbrugge i årtionden har skrivit dikter som ”seek to make the process of perception perceptible”.

 

Dikterna liknar till sin yttre form Walt Whitmans expansiva dikt. Även Berssenbrugge arbetar med numrering av dikternas enheter. Men också finns det drag av den John Berryman som var så skicklig i och skickad att gestalta vardagens sävliga rytm. Dessa föregångare hade en pratighet som också Berssenbrugge gärna anlitar. Då kan hon ändå utvinna något storslaget ur det enkla, en slags heroism inför det (all)dagliga, ett slags motstånd inför allt som vill förminska oss.

 

Genom att göra respektfullheten till ledstjärna visar hon att vi kan uppnå kontakt med andra, när vi betonar likheterna mer än skillnaderna. Det är en poesi som uppfattar mer än det värdsliga, eller som, med Blakes ord, ser en hel värld i ett sandkorn. Och Berssenbrugges värld är fylld av rörelse och liv:

 

Jag drömmer att alla växter och djur kommunicerar.

 

Energier från omgivningen och från de som lever där smälter samman i en slags horisont från en dröm till en annan.

 

Information överförs till system där symboler börjar leva.

 

Jag hör surrandet av vingar, likt finkar runt fågelbordet.

 

Någonting alldagligt kan vara min upplevelse av en symbol under dagen.

 

Så skriver hon en ny slags naturdikt, där trädet ges nya konnotationer i ett förbindelsearbete med oss människor där det ”känner runt kanterna av våra begrepp, känner av öppningar i vår uppmärksamhet och formar allianser”. Berssenbrugges arbete handlar om att försöka ge världen, så flytande, en fast form i en berättelse. Hon gör naturen till protagonist, i en alternativ världsbild.

 

Det handlar också om att ge minnena upprättelse, att lära sig leva i samvaro med dem och kanske bara acceptera att de utgörs av konstruktioner. Hennes dikter är också i sig konstruerade, men går att läsa som levande väsen, som gjorts oberoende av poeten bakom dem: helt enkelt att hennes dikter ges agens och egna röster. En gnutta magi finns också investerad i hennes förvandlingsnummer, en magi som inte ligger långt ifrån vad Shelley skrev i sin majestätiska dikt ”The Cloud”: ”I am the daughter of Earth and Water, / And the nursling of the Sky; / I pass through the pores of the ocean and shores; / I change, but I cannot die.”

 

Och kanske behöver vi gå till romantikens poeter för att hitta någon som i lika hög grad skriver panteistisk dikt om naturen, som också betonar värdet i det icke-mänskliga, så som Berssenbrugge gör i den här enhetliga samlingen. I titeldikten finns också en häpnad inför rosen som måste kallas enastående:

 

Från en liten knopp kommer det fram ett tätt vävt knippe spädbarnsmjuka korallröda kronblad, hållna i en halv skål som av kupade händer.

 

Sen är kronbladen oräkneliga, lösa, dubbla, överdådiga, förenade.   

 

I original:

 

From a small bud emerges a tight wound bundle of babyskin coral petals, held in a half globe, as if by cupped hands.

 

Then petals are innnumerable, loose, double, sumptuous, unified.

 

Ja, det är själfullt. Den nya formen av samspel mellan människa och natur är välbehövlig. Berssenbrugge kategoriserar men lämnar ändå spelfältet öppet för allt, och tar in världen i sin helhet. Hon använder naturvetenskapen och biologin i överförd bemärkelse, och skriver en pigg och lekfull dikt som visar förbindelserna i tillvaron. Hennes poesi är både profan och andlig, och vägrar fixera sig vid låsta positioner. Det som finns i grunden av hennes dikter är ändå kärleken till allt.