Underlandet, Hanna Nordenhök, Norstedts

Är litteraturen den ärligaste och sannaste formen för det mellanmänskliga samspelet, eller är det tvärtom så att litteraturen ges förutsättningar att bli en yta för enbart ren och skär lögn? Det finns förstås inget svar på denna fråga. Litteraturen är både och: både det sannaste och det falskaste.

 

I sin nya roman Underlandet undersöker Hanna Nordenhök denna motsättning. Hon gör det med hjälp av ett antal olika bedrägerier. Eller så här: hon utforskar hur vi förhåller oss till det som inte är sant, antingen genom att ljuga för oss själva eller för att till varje pris upprätthålla den falska bilden. Eller också att försöka avslöja det som är bluff. Romanen liknar en novellsamling i tre delar.

 

Låter det krångligt? Tja, det behöver det inte vara, även om det inte ska stickas under stol med att Underlandet är en stundtals knepig roman. Den växlar fritt mellan tre olika berättelser, interfolierade med fem ytterligare skildringar (”fallbeskrivningar”). En av historierna handlar om en kvinna som upptäcker att hennes man har barnpornografiska bilder på sin dator. En annan om en hemlös kvinna som gömmer sig i en gympasal på dagarna och utger sig vara ett barn för att undgå upptäckt. En tredje om en journalist som vill avslöja sin kollega som uppenbart har varit ohederlig i sina prisade reportage.

 

Det är en drömlik roman, som på flera plan gör mycket för att anknyta till titelns koppling till Alice i Underlandet. I titelberättelsen är det så kvinnan som har krigsbakgrund som smyger sig in i barnvärlden, och lyckas förvånansvärt väl (till en början), trots att hon ser att håret i flätorna börjat gråna. Hon går under olika namn: Skye, Eden, Melody, Reanna. Och ”underlandet” blir ordet för de drömmar som följer och förföljer oss, och som ibland spiller över i vår vakna värld.

 

På Hyperion Hotell i Aten försöker journalisten Vega avslöja sin kollega Marius. Just denna berättelse torde bygga på den tyske Claas Relotius som hade fabricerat material i 14 av sina totalt 60 reportage i Der Spiegel. Här är journalisterna två katalaner – i verkligheten var det den andalusiske journalisten Juan Moreno som genomskådade journalisten.

 

Och på en skånsk slätt huserar kvinnan i den obehagliga berättelsen om äktenskapliga uppoffringar. Hon lär sig tänja på sanningen om mannen som så ofta kommer hem sent från jobbet och stänger in sig på sitt arbetsrum, där han i datorskenet spanar på nakna pojkkroppar. Ibsen gav namnet ”livslögn” för den falska föreställning vi bygger våra liv på. Den här novelliknande texten gestaltar en motsatt föreställning, där kvinnan ändå tvingar fram en livslögn som ett modus operandi. Hon bedövar sig med shopping och att skapa ett inredningskonto på instagram (se där en annan typ av livslögn). 

 

Kurt Vonnegut skrev i sin roman Mother Night de minnesvärda orden: ”We are what we pretend to be, so we must be careful about what we pretend to be.” De här orden ringer i bakhuvudet när jag läser Nordenhöks roman. Vi ska inte dra för stora växlar på att hon har översatt författare som Samanta Schweblin och Fernanda Melchor – två av de överlägset bästa författare jag läst de senaste tio åren – men inte heller dra för små växlar. Det har onekligen haft en gynnsam effekt på Nordenhöks stil.

 

Det är en mångtydig och oroande roman. Nordenhök har en väl utvecklad förmåga att dämpa tonläget när hon närmar sig brännande ämnen. Då blir texten saklig och kyligt distanserad, något som höjer intensiteten i det som skildras. Ämnet för den här romanen är också hyperaktuellt, med den debatt som har förts den här våren om elevers fusk. Det har nog alltid förekommit fusk, men just nu har chatGPT underlättat för fuskarna. Vi borde inte stå så handfallna och förvånade inför detta: vi söker inte bara genvägar utan allra helst egna fördelar. Det är mer samhällsandans fel än den enskilda individen. Det enda som kan avhjälpa det är en annan syn på kunskap och bildning: mindre som ett färdigt och mätbart resultat och mer som en pågående process.

 

Nåväl. Jag läser lyckligtvis Underlandet mindre som ett debattinlägg och mer som en skönlitterärt gestaltad text. Nordenhök skapar sinister stämning där avund och skadeglädje positionerar sig. Det är inte entydigt vad som sker och varför, men det är värt besväret att ta del av hennes tre huvudpersoners olika förhållningssätt till lögnen. Som bekant går det också att vrida lögnen så hårt att den till slut blir sann – kanske det är så litteraturens suveräna sanningsanspråk ska förklaras och försvaras.