Haralds mamma, Johanna Frid, Bonniers

Enligt Freud är allt heterosex trekanter mellan mannen, kvinnan, och mannens mamma. Denna bild tar Johanna Frid fasta på i sin andra roman Haralds mamma. Ordet förs av en kvinna som på en flygplats i norra Sverige väntar på sin Harald, som har varit på behandlingshem. Hans mamma är också där, och stämningen dem emellan är minst sagt bister. Haralds flygplan försenas och timmarna förlängs. Det blir upplagt för konfrontationer och urladdningar.

 

Att Frid är suverän på dålig stämning visade hon med sin förra roman Nora, eller Brinn Oslo brinn. Det hon håller på att utveckla är en besatthetens poetik, där hon utnyttjar skönlitteraturens stolta privilegium att uppsöka de skamliga och otillbörliga känslorna. Inom litteraturen sker dessa uppgörelser, de som vi i verkligheten oftast avstår ifrån, antingen för att vi inte kan uppbåda energin eller för att vi är konflikträdda.  

 

Inte heller är det förvånande att hon närmar sig Freud utifrån hur han tillämpade begreppen ångest och unheimlich. Det är en märkbar trend hos många yngre svenska romanförfattare, att vilja återerövra Freud och göra honom till en auktoritet utifrån andra premisser än de som gav honom störst berömmelse. Enligt Freud är ångesten kopplad till det ovissa, genom att vända på utsagan att du inte har ont av det du inte vet: här gäller snarare att det du inte vet är det som skadar dig allra mest. Det är en utsökt formel för en roman, där undertexten gör sig beroende av det irrationella och oväntade.

 

Kvinnan har tidigare lidit av stress med partiell minnesförlust, och hon har utan framgång försökt färdigställa en avhandling om Corneilles pjäs Le Cid. Nu följer vi hennes bittra kamp med svärmodern i nutid men ges också tillbakablickar på tidigare möten och hennes ständiga försök att vara ett stöd åt den vinglige Harald. Ett utbrett tablettmissbruk hos båda försvårar relationen. Medan mamman pratar om sin förträfflighet som mamma dämpar sig kvinnan med onda hatiska tankar. Aggressiviteten är vilande, och verbaliseras ibland.

 

Frid är bra på att ge scener autenticitet. Dialogen är utmärkt, med repliker som inte blir konstruerade. Hennes karaktärer må vara få till antalet, endast tre stycken huvudroller, men de får använda helt egna röster och hemsnickrade idiom. Alla liknelser flyger inte (”apatisk som ett flyktingbarn” blir onödigt känslolöst), men överlag är stilen konsekvent i sin olycksbådande atmosfär. Medan vi till leda har hört om den opålitlige berättaren uppfinner Frid en omedgörlig berättare.

 

Humorn är sardonisk och vass, och Frid utnyttjar partiskheten och gör den till sin fördel. Den som läste och gillade Nora-romanen kommer förstås att känna igen sig. Den här typen av berättarröster är vi inte bortskämda med, men det går att känna igen sig också för den som läst Ottessa Moshfeghs fem romaner. Frid sysslar också hon med osköna karaktärer, sådana som går lite för långt och inte väjer för dålighetsliv.  

 

Det är elakt spel som får intrigen att röra sig, och onekligen kräver det begåvning att skriva rader som denna: ”Jag gillade inte droger som inte kom i prydliga förpackningar försedda med bipacksedlar (och helst mitt eget personnummer)”. Frid ger oss inblick i vad som till syvende og sidst utgör vår mänsklighet när vi blir tillräckligt trängda. Då reduceras vi till ren instinkt. Eller så upphöjs vi till ren instinkt, välj själv.

 

Här är resultatet ett gastkramande kammarspel där vågskålen tippar åt olika håll hela tiden. Det är stiliserat och stiligt, med en viss touch av det teatraliska. Men så kan Frid också bryta mot både romanens konventioner och ens egna förväntningar, när skeendet tvärvänder i iskalla förtydliganden. Kvinnan i romanen är inte ett dugg sympatisk, men jag gillar henne, eftersom hon med alla sina neuroser, skavanker och olämpliga tankar blir en levande människa.