Kvällens röster, Natalia Ginzburg, översättning Johanna Hedenberg, Bonniers

Den är lite pladdrig, Natalia Ginzburgs roman Kvällens röster. Författaren var i ett kreativt skov under några år i början av 60-talet, med tre böcker som såg och ibland återsåg dagens ljus på svenska 2021. Medan Familjelexikon var en nyöversättning (kom på svenska 1981) hade essäsamlingen Små dygder inte tidigare översatts. Nu har översättaren Johanna Hedenberg satt klorna i även Kvällens röster, den småpladdriga byromanen som ursprungligen utkom 1961 och funnits i en tidigare svensk översättning från 1965.

 

Men pladdret är på något sätt en förutsättning och romanens motor. Enligt Hedenbergs förord skrev Ginzburg denna korta roman på tre veckor, något som inte behöver vara till dess nackdel. När Balzac en gång råkade ut för en förkylning lär han ha suckat till sin förläggare: ”Under den här sjukdomen gick jag miste om en roman!” I förordet redogör Hedenberg också för några av de svårigheter en översättare möter när dialektala ord ska överföras, och ger en insyn i hantverket.

 

Romanen handlar om en dåsig by i Italien, åren efter andra världskriget. Berättaren Elsa är ogift, och redogör för olika familjers förehavanden. Fokus ligger på fabrikschefens fem barn. Själv dör han, Kulan kallad, och successionsordningen ger chefskapet åt fanskapet Fausto, Baskern kallad, som är fascist. Inte heller är han son till Kulan, utan en släkting som vuxit upp hos familjen – lite grand som en Heathcfliff, för den som vill jämföra med Emily Brontës Svindlande höjder.

 

Systern är bortgift och i Sydafrika; brodern har flytt(at) till Venezuela. Själv är Elsa tjugosju och giftasvuxen. Hon siktar in sig på en av fabrikschefens söner, den pessimistiske Tommasino, som lär ha skapats med författaren Cesare Pavese som förebild (tips till kanondebatten: kom ihåg att inkludera denne svartsynte italienare när 1900-talets snåla tilldelning ska förverkligas). Han pluggar linjär programmering, och träffar i smyg vår huvudperson. Han ger hennes liv ”en annan rytm”, men räcker det?

 

Disparata röster hörs i denna roman som ter sig som en hybrid mellan Dylan Thomas hörspel Intill mjölkhagen och valfri Jane Austen-roman i snabbspolad version. Det är faktiskt mycket bättre än det låter. Det tar emot att kalla Ginzburgs uppfriskande roman för en skröna, men låt gå för att det är skrivet i en robust krönikeform som passar förträffligt till de händelser som ska presenteras. Hon har en journalistisk blick, och en välutvecklad förmåga att summera dråpligheter utan att låta poängen slinka förbi obemärkt.

 

Kriget kastar sin skändliga skugga över tillvaron i byn. Rappt och effektivt förmedlas händelserna, med vissa drag av slapstick. Underförstått visas också att i byn råder en strikt social kontroll, med pratkvarnar och sladdertackor i djupt samförstånd. Ginzburg skildrar glädjelösa äktenskap och skriver klokt om det svåra med relationer. Men hon ägnar sig åt hård reduktion, och låter sitt innehåll kristalliseras. Hade det här varit en roman skriven av en skäggig författare hade den haft minst 800 sidor, säkert ännu fler om den skäggige pratade norska.

 

Vore det inte för att det lät så pretentiöst kunde hennes teknik kallas polyfon. Men hon har ett säreget sätt att återge dialog, där det ofta blir så att en enda persons repliker tas med: kanske för att visa att det vi kallar samtal ofta är något annat, en persons monolog. Det demonstrerar också hur lite vi lyssnar på varandra.

 

Inför Novellix nya ask med AI-genererade noveller lät SvD Fredrik Sjöberg läsa den ena, och hans dom var hård. AI klarar inte av undertext, det som novellen är så beroende av. Jag skulle i så fall säga att Ginzburgs romaner förlitar sig mycket på den typ av undertext som vi brukar förknippa med just noveller. Det gör att denna läsvärda roman i likhet med de två tidigare nysläppta klenoderna måste kallas ett utsökt fynd.