Ring soc!, Maria Grudemo El Hayek & Viktor Johansson, Modernista

Minns ni Kafka? Klart ni gör, han som i ett brev skrev att ”en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”, kanske det bästa som sagts om läsvillkoren. Men en bok kan också vara en brandfackla, en varning. Så uppfattar jag den samskrivna Ring soc!, av Maria Grudemo El Hayek och Viktor Johansson, som berättar om de samhällets utslagna som vi ser men inte ser.

 

Minns ni Viktor Johansson? Han fick Borås Tidnings debutantpris för diktsamlingen Kapslar, och har sedan dess gett ut böcker som svävat i gränslandet mellan poesi och prosa. Senaste boken var Bonsaikatt (2015), och han har också gjort flera filmer. Maria Grudemo El Hayek är mångsysslare inom teatern, med erfarenhet både som skådespelare, teaterpedagog och scenkonstkreatör. Tillsammans har de skrivit en roman som lånar dramatikens inslag – replikföringen – och skapat en indirekt anklagelseakt mot en likgiltig politik.

 

På en industriplätt bor Malin i en bil, omgiven av tält, husvagnar, baracker. Där bor de utslagna, hemlösa. Ibland knullar hon med Tony, en skejtare som aldrig växt upp. På dagarna jagar hon pantburkar. Utanförskapet är delvis självvalt, även om det känns en smula krampaktigt när den klassiska repliken från Stefan Jarls mods-filmer citeras, alltså den hälsning knarkarna levererar till kostymfolket: ”Hur står det still?”

 

Den snabbkäftade Malin jagas av socialtjänsten, representerad av nyexade Christer, en rättrådig fjant som bryr sig för mycket. Han får sitt straff. Hon blir gravid, och därmed ökar paniken. Fostret för en dialog med sin blivande mamma, i något som tänjer på verklighetsfaktorn, högst medvetet. För det här är en socialrealistisk saga, och om den ska kritiseras är det väl för att den följer mallen lite väl övertydligt. Här blir det didaktiska ärendet så påtagligt att det ställer sig i vägen för de människoöden som tecknas, där också vännen Lolas kamp för att få behålla sina barn bildar en fond.

 

Även när boken talar sanning sker det i förenklingar: ”Livet är en nitlott för många, fyllt av taskiga diagnoser och myndigheter.” Jag tänker på Carl-Michael Edenborgs reportage om poeten Peter Lindforss, som tillbringade sina sista år i livet som hemlös. Att kalla det utanförskapet för självvalt är också en förenkling. Den skönlitterära berättelsen måste gå vidare, gå djupare in i problematiken.

 

Grudemo El Hayek och Johansson väljer att blanda sina uppenbart dokumentära anspråk med sagotematik. Villkoren som framträder är ohyggliga, och det är inga nyheter. Romanen utspelar sig under de kallaste månaderna, från augusti till maj. Problemet är att Malin berättar om en tillvaro vi redan känner till – vi har tagit del av det sedan tidigare, men vi orkar inte bry oss. Och om vi bryr oss – som Christer – sker det på fel sätt. Det som krävs är hållbara politiska lösningar. För ärligt: vi tog del av liknande berättelser på 90-talet, signerade Lars Norén. Det var starka pjäser som gjorde avtryck på alla som tog del av dem, men skedde någon förbättring i bostadspolitiken?

 

Nä, och inte kommer Ring soc! att åstadkomma något annat än en punktinsats. Den kan debatteras i något forum i en vecka eller så. Men det är fortfarande en bok som förtjänar en sådan debatt, som om vi tillåter oss en viss optimism kan sätta varaktiga spår. Då kan jag fördra att delar av boken ger associationer i fel riktning, mot en mjuk berättarröst som inflikar tolkningsstöd åt apatiska läsare när Christer kopplar av från jobbet: ”Han ser rätt mycket skit på jobbet. Barn som far illa. Vuxna som far illa. Blåmärken av handavtryck på små barnarmar. Blåmärken av nålstick på vuxenarmar.” På slutet utmynnar det hela i något som liknar farsen.

 

Det som gör att romanen ändå håller är att den så konsekvent tecknar en bild av samhällets svek, hur misslyckandena som kantar de utslagnas väg har möjliggjorts av felriktade insatser. Porträttet av Malin må ha drag av schablon, hon är ändå levandegjord och värd att lyssna på. Så från Lars Norén till Maria Grudemo och Viktor Johansson: något säger mig att om trettio år finns det ett behov att skriva den här sagan än en gång, för de döva öronen med reell makt i vårt skitsamhälle.