Balder Nr 1 2023; Ord & Bild Nr 1 2023; Provins Nr. 1/2023

Kulturtidskrifterna stretar på. Vad ska de annars göra? När annat är opålitligt och oförutsägbart fortsätter de sin utgivning och presenterar årets första nummer. Vädret signalerar vår men gör halt för snöyra liksom för att bevisa hur rätt T.S. Eliot hade i att kalla april för den grymmaste månaden. Men de teman som väljs till årets första nummer av några av mina favorittidskrifter ter sig i förstone något avskräckande: mat och fordon är verkligen ämnen som hör till det tråkigaste jag vet …

 

Därför börjar jag med Balder, som har det något mindre motbjudande temat ”längta hem”. Hur var det nu Cesare Pavese sa: en hemort måste man ha för att ha något att längta bort ifrån. Som vanligt har Balder en imponerande line up: Ida Börjel, Stig Dagerman, Judith Hermann, Balsam Karam, Ellen Mattsson, Ingela Strandberg, John Swedenmark. Den sistnämnde skriver om sin översättning av Yeats dikt om sjön Innisfree, vars slutstrof lyder:

 

I will arise and go now, for always night and day

     I hear lake water lapping with low sounds by the shore;

While I stand on the roadway, or on the pavements grey,

     I hear it in the deep heart’s core.

 

Swedenmark:

 

Nu ställer jag mig upp, för alla nätter och dar

hör jag det svaga skvalpet från den lilla sjön;

stående på en landsväg eller en grå trottoar

har jag hört det, i hjärtats innersta rum.

 

I Edward St Aubyns romaner om Patrick Melrose finns dikten översatt av Erik Andersson (2016), och där lyder raderna så här:

 

Jag reser mig upp och går, ty varje natt och dag

så hör jag insjövatten lågmält slå mot strand;

och om jag mitt i gatan stannar till ett slag

det slår i hjärtats innersta ibland.

 

Men det finns andra varianter än denna, som Swedenmark tar upp, liksom Gunnar Mascoll Siflverstolpes. Ann-Kristin Åklint översätter den så här (2012):

 

Nu stiger jag upp, nu går jag, för hela dagen om

hör jag sjövatten klucka tyst mot strandens klitt;

fastän jag står på gatan med bullrig trafik runt om,

hör jag det klart i hjärtats mitt.

 

Karl Asplund (1923):

 

Jag vill stå upp och vandra, ty natt och dag mig når

små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.

Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,

jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.  

 

Som synes: fyra väldigt olika översättningar. Det är upp till läsaren att välja vilken som får hen att känna sig mest hemma. I övrigt läser jag ivrigt recensionerna av Judith Hermanns roman Hemma, som jag har (hemma), och påminns att jag borde läsa – samt av Stig Dagermans ständigt aktuella Tysk höst.

 

Balsam Karam skriver om Salad Hilowles fotobok Halima om de sina, som skildrar en somalisk kvinnas möte med Ålidhem i Umeå. Som jag förstår det är Hilowle lika mycket bildsamlare som fotograf. Karam uppmärksammar hur Hilowle nyttjar konjunktionen ”och” som meningsinledare, ett grepp som visar ”att det vi nu ska ta del av inte nödvändigtvis är en början som får sig ett slut, utan en fortsättning på allt”, en tanke Jamaica Kincaid också var inne på när hon diskuterade detta stilmedel på Littfest i mars i år.

 

Ellen Mattsson skriver om djupläsningen, och använder Virginia Woolf som exempel på en exemplarisk läsare. Nyligen talade Peter Englund i radion med värme om Woolfs dagböcker (de kommer i en ny oförkortad utgåva i sommar), och att två ledamöter från Svenska Akademien talar om Woolf är förstås roligt, eftersom de så sällan talar om Pearl S. Buck som fick ett Nobelpris 1938, då Woolf fortfarande var i livet.

 

Det snöar på omslaget till Ord & Bilds nummer med mat som tema. Eller mer specifikt ”restaurangen och maten vi äter”. Jag skrapar på loggan och känner en doft av mynta (?). Ett grepp som är svårt att motstå … Jag kikar in i numret, försiktigt, och möts av en mångfald perspektiv på restaurang och mat, där jag dröjer länge vid Henrik Johanssons text om villkoren för den som jobbar i restaurangkök där ägarna skurit ned personalen (bildligt). Numret handlar både om de som äter för mycket och de som äter för lite.

 

Det är informativt och välkryddat. Zac O’Yeah gör ett gonzo-reportage kring exotiska maträtter från Vietnam och Kambodja, där väl hundpizza tar ett pris i smaklöshet. Eller vad sägs om spindelvin? Kolgrillad hönshjärna? Taranteltacos med guacamole? Tapas av skinnbaggar? Delikatessägg med okläckta kycklingfoster inuti? Jag säger nej tack, med vetskapen att framtiden kommer att kräva innovativa lösningar för att täcka matbehovet: Staffan Granér är inne på det i sin text om kemins funktion i mathållningen. De av oss som envisas med att äta kött – ”har det inte haft puls är det inte mat”, som en av mina kolleger brukar säga – får nog tugga i sig proteinrika larver, och de av oss som äter vegetariskt får äta det som härrör från industriell syntetisering av stamceller.

 

Slutligen har Provins landat nytt chefskap i form av Elin Persson och Sofia Runarsdotter (bildredaktör) samt Maria Persson som ny formgivare. Men alla lär känna igen sig, i ett välkänt format. Vi får två omläsningar: dels när bibliotekarien Arvid Bergström skriver om Kerstin Bergströms texter om Kiruna (en av hennes romaner är nyligen återutgiven av Hoc, mer om det följer), dels när Cecilia Hansson skriver om Franz Kafka och om hans sista tid på sanatorium. Hon söker efter hans sista rum i livet, men möts av stängda och inmurade dörrar (det finns utrymme för en essä om dörrarnas funktion i Kafkas texter). Om Balders nummer handlade om att komma eller längta hem handlar hennes text om att längta bort.

 

I numret finns också några korta prosatexter, ukrainska flyktingen Olena Hrytsanchuks text om att vara rädd retroaktivt, eftersom det inte finns tid att vara rädd i flyktens stund. Hon hamnade i Skellefteå, där hon gör nytta som lärarvikarie. Och så har Helena Hansson skrivit fint om Abdulrazak Gurnah, och hans roman De övergivna, som kommer på svenska nästa år.

 

När så mycket annat är oklart är det förstås skönt med konstanter som våra kulturtidskrifter, så länge de tillåts hålla på. Att läsa dem är förstås en motståndshandling, och det är så mycket i våra liv som är negativt, pessimistiskt, och djävligt. Men att läsa texterna i Balder, Ord & Bild och Provins är inspirerande, och skänker ändå välbehövligt hopp.