The Marriage Question. George Eliot’s Double Life, Clare Carlisle, Allan Lane

Den manliga namnet var en populär nom de plume för många kvinnliga författare under 1800-talet. Men medan de flesta av dem – systrarna Brontë och Victoria Benedictsson, till exempel – av sin eftervärld fått se pseudonymerna rinna bort från bokomslagen har Mary Ann Evans inte ersatt det namn hon använde som författare: George Eliot. I höst utkommer en nyöversättning av hennes mästerverk Middlemarch – den tredje på svenska – och som aptitretare kan den nyfikna ta del av Clare Carlisle helt nya biografi. Medan resten av kultursverige har ägnat sig åt att försöka reda ut bristen på sanningshalt i en roman av Alex Schulman har jag läst en biografi om George Eliot: det säger något om mig, eller det säger något om kultursverige.

 

The Marriage Question. George Eliot’s Double Life är dock ingen renodlad biografi. Carlisle är professor i filosofi, och har tidigare skrivit böcker om bland andra Spinoza och Kierkegaard. Det är tacksamt att vi slipper mycket av den redovisningsplikt som annars vidlåder genren, där föräldrarnas bakgrund noggrant ska återges: har vi tur hinner huvudpersonen födas innan vi hunnit till sidan 100.

 

Till att börja med: vad ska vi ens kalla författaren, hon som under manligt namn skrev sju romaner, varav åtminstone fyra veritabla mästerverk (Silas Marner, The Mill on the Floss (Bror och syster som den heter i senaste svenska översättningen), Middlemarch, samt Daniel Deronda)? Mary Anne Evans stod det på dopattesten, men hon växlade gärna med formen Mary Ann. Och hon föredrog Marian som vuxen. När hon 34 år gammal inledde ett förhållande med författaren George Lewes gick hon under namnet Marian Evans Lewes, ibland enbart Marian Lewes. Han kallade henne ”Polly”. När han sent i livet dog gifte hon sig, och blev då Mary Ann Cross – det namn som står på gravstenen, tillsammans med det hon gick under som författare, George Eliot. Åtta olika namn. Nio, om man tar med i beräkningen att hon blev ”Mutter” åt Lewes tre söner från hans tidigare äktenskap.

 

Carlisle tar med sig från sina studier av filosofins stora namn att de flesta av dem förblev ogifta. I lagens mening var Eliot och Lewes inte gifta – han var gift sedan tidigare, och att skilja sig var både snårigt och dyrt under 1800-talet. För en man räckte det med att hans fru hade varit otrogen, medan det för en kvinna krävdes särskilda skäl. Men i praktisk mening levde de som man och hustru i 24 år, och av allt att döma var deras samliv oerhört lyckligt. För det mesta: hon led av svåra depressioner medan han led av obotlig optimism. Men i jämförelse med alla andra äktenskap från 1800-talet – både fiktiva och verkliga – är det svårt att hitta ett lika kärleksfullt par.

 

Hon gick under namnet Mrs Lewes, och det orsakade viss skandal inom släkten och bekantskapskretsen. Det skulle vara tillräckligt för att stänga dem ute från societeten ända tills hon nådde stora framgångar som romanförfattare. Då blev de plötsligt hett byte för intellektuella och konstnärer från England, kontinenten och USA. Filosofen Emerson, romanförfattaren Turgenjev och kompositören Wagner hörde till gästerna, liksom den unge amerikanska expatriaten Henry James, som dröjde vid Eliots ”vast ugliness”.

 

Och denna fulhet behöver vidröras, inte för att frossa i den detaljen. Men det är tröttsamt att så påfallande ofta behöva läsa om till exempel Stagnelius fulhet – allra senast i måndags i en minnesunderstreckare i SvD på 200-årsdagen av hans död. Om Eliot ska kallas ful, som det står i nästan alla texter om henne, borde inte då Henry James också kallas ful? Är inte författare generellt misstänkt fula? Är det inte oviktigt?

 

Medan Eliot och Lewes i lindan av sina karriärer gjorde socialt fiasko blev den estetiska framgången desto tydligare. Hans biografi om Goethe väckte stor uppmärksamhet, men inom några år skulle hennes romaner överglänsa alla hans framgångar. Detta utan att minsta spår av avund. Deras äktenskapsliknande förhållande skulle inte bara tolerera att hon tjänade mer än honom – det verkar rentav ha stärkt banden mellan dem. På sätt och vis ingick de i en modern familjebildning. Han kallades taktlös, fåfäng och vulgär i sin dyrkan av Eliot, men troligen var hans optimism och lättsinne till stor hjälp för henne.

 

George Lewes uppmuntrade henne och blev mer eller mindre på heltid hennes agent och sekreterare. Tillsammans utvecklade de en metod som kombinerade det seriösa tänkandet med romanformen. Carlisle avstår klädsamt nog från att spekulera i parets sexliv – detta har gjorts tidigare, får vi veta – men vad som kvarstår är att Eliot i sina romaner berör ämnet på sätt som går utanför den viktorianska kyskhetsföreskrifterna. På ett teoretiskt plan var det något som intresserade Eliot. Att de brev paret skrev till varandra följde dem i graven kan vara en ledtråd i sig, att de ansåg att de inte fick komma eftervärlden till dels. I sina skildringar av olyckliga äktenskap – enbart Middlemarch har två sådana – menar Carlisle att Eliot förebådar psykoanalysens upptäckt av sambanden mellan begär och fördärv, en tanke som kan spåras till Hegel, som ju Eliot hade studerat noggrant.  

 

I princip alla romaner som skrevs av kvinnliga brittiska romanförfattare på 1800-talet handlade i någon form om att gifta sig. Men medan de flesta nöjde sig med att skildra vägen dit – när romanen slutade stod paret fortfarande vid altaret – så intresserade sig Eliot mindre för bröllopet och mer för äktenskapet. Det här var faktiskt Lord Byron tidigt inne på: han hade å andra sidan ett rekordkort äktenskap på fjorton månader. Det viktorianska England som Eliot levde i kunde fördra det mesta, så länge det inte skedde inför öppen ridå. Det dubbelliv som titeln på Carlisles bok åsyftar manifesteras i det hemliga liv som hon levde med Lewes, och de många namnskiftena så klart. Hon hade flera bekantskaper med olika män innan hon träffade Lewes, och med en modernare term var väl några av dem ”kanske-män”. En av dem var filosofen Herbert Spencer, som blev en livslång vän.

 

Som romanförfattare närmade sig Eliot fyrtioårsåldern när hon debuterade. Det kan fungera som en bra påminnelse till aspirerande författare: du behöver inte få panik och hasta fram något halvbra innan du fyllt 25. Eliot parerade hög ambition med nitisk arbetsmoral, bra förutsättningar för den som ska skriva romaner. En av Carlisles poänger med sin bok om Eliot är att vi måste lära oss se författare som konstnärer i egen rätt, och att vi inte ska forma om dem till förespråkare av olika idéer. Få romaner är lika rika på innehåll som Middlemarch – Virginia Woolfs omdöme citeras ofta, men sällan i sin helhet: ”the magnificent book which with all its imperfections is one of the few English novels written for grown-up people [min kursiv.].” Och närmare vår tid (2021) öser Tatjana Brandt lovord i sin långa essä om författaren i sin bok Läsa tankar: ”Enligt mig är det få författare som har så mycket att säga vår tid som Eliot.”

 

Som tänkare var Eliot intresserad av den moral som gjort sig oberoende av både belöning och bestraffning. Några av hennes bästa romaner – som melodramen Silas Marner – ägnar sig åt liknande frågor som Selma Lagerlöf tre årtionden senare skulle ta upp, alltså synen på de av samhällets utstötta, på vilka bevekelsegrunder de hamnat där och hur krånglig vägen tillbaka skulle te sig. Eliot och Lagerlöf är två författare som visste bättre än att sätta sig till doms över andra. Hennes ideal, som hon odlade som litteraturkritiker, var att göra författaren till en lärare, men i stället för att lära ut ett färdigt pensum var läxan att skärpa läsarens blick på tillvaron. Tillsammans med Lewes företog Eliot ett flertal resor till kontinenten. Dessa underlättades av en allt mer välbeställd ekonomi. Det var också de pekuniära orsakerna som låg bakom att hon övergav planerna på att skriva essäer och i stället inrikta sig på skönlitteratur, som var mer lukrativt. Hon arbetade i arton månader på att översätta Spinoza – ett arbete som inte trycktes medan hon var i livet.

 

När det så var dags att publicera första novellen tvingades hon i all hast komma på en manlig förklädnad. Förnamnet lånade hon från sin ”man” Lewes, liksom hon tänkte på George Sand (författarnamn för Aurore Dupin), i kombination med ett generiskt rekorderligt engelskt efternamn. Att hon i privatlivet envisades med att kalla sig Marian Lewes föll inte i god jord hos hennes syskon. Hon var sexton när hennes mamma dog, och de kvinnliga huvudpersonerna i hennes romaner har nästan undantagslöst växt upp utan en mamma i livet. Det var på flera plan en gynnsam tidsperiod där Eliot verkade, då hon kunde inspireras av de landvinningar som romantikens gränsöverskridande hade möjliggjort, men också av de många upptäckter som naturvetenskapen gjorde i mitten av 1800-talet, inte minst av bekantingen Spencer, som ju myntade uttrycket survival of the fittest. Det är inte otänkbart att det var just den romantiska epokens fria syn på relationer som styrkte Eliot och Lewes: hon föredrog Wordsworths mildare revolt medan han gillade Shelleys vilda anarki. I dagens penningbelopp tjänade hon flera miljoner pund på några av sina mest populära böcker.

 

När någon av romanerna var färdigskriven drabbades hon av depressioner, något även Virginia Woolf led av i samma situation. Eliot var livrädd för kritik och ställde höga krav på sig själv, oftast orimligt höga krav. Men vi kan fråga oss: skulle hon – eller Woolf, för den delen – ha skrivit så bra böcker om de inte hade varit så självkritiska? Carlisle gör också en poäng av hur minutiös Eliot var i sina efterforskningar, hur mycket hårt arbete som låg bakom att till exempel vara tidsmässigt korrekt i sina historiska romaner. Symtomatiskt nog slutade hon helt att skriva under de dryga två år hon levde efter Lewes dödsfall. Men hon gifte om sig, och orsaken som anförs av Carlisle är ganska sensationell, men behöver inte avslöjas här.

 

Romanerna Eliot skrev går längre än tidsandan riktigt tillät. Det är också absurt att jämföra henne med Dickens, som är sentimental på ett skamlöst publikfriande sätt. Eliots realism är redan i de tidiga böckerna inriktad på att ta med livets alla aspekter, även de mindre insmickrande sidorna. Men Dickens läste gärna Eliot, även om hon avfärdade hans bildning som skral (hans bibliotek imponerade inte på henne). Hon skrev intuitivt, med allt större självförtroende, även om hon sörjde att lovorden skänktes en tänkt man bakom namnet ”George Eliot”. Ironiskt nog prisade en anonym kritiker hennes roman Adam Bede och menade att romaner som skrevs av män ”are more in keeping with the actual world, have a wider outlook, and are more profitable than the best novels by women. Adam Bede is one of the best of this best class of novels.” Och senare blev The Mill on the Floss Marcel Prousts favoritroman.

 

Carlisles metod kan sammanfattas med orden närläsning, empati och en smula fantasi. Hon skriver beundransvärt rappt men noggrant. Hennes bok är ett fint exempel på hur litterära biografier kan skrivas. På sätt och vis använder hon en metod som påminner om hur Elisabeth Åsbrink arbetade med i sin biogafi om Benedictsson, Mitt stora vackra hat. I korthet låter båda inlevelsen arbeta parallellt med fliten. Här blir resultatet en kombination av biografi, filosofi, litteraturanalys, samt konst- och religionshistoria. Det är lika spännande som att läsa en roman, och vi får ett inkännande psykologiskt porträtt av protagonisten George Eliot, och flera incitament på att hon verkligen är levande både som författare och individ även i vårt århundrade.

 

Ett sista exempel, som visar aktualiteten hos Eliot. I sin sista roman, Daniel Deronda, stöter vi på Gwendolen Harleth, som gestaltar de ”mnemiska symboler” som barndomstrauman alstrar (tio år innan Freud!). Hennes inre är fullsatt av spöklika föregångare. När hon är ensam på bröllopsnatten och inväntar den nyblivne maken ser hon sig själv reproduceras i en oändlig rad spegelbilder – liksom för att illustrera hur många föregångare hon har haft i unga kvinnor som brudar – men också efterträdare. En av dessa efterträdare namnger Carlisle som Lady Diana Spencer, som var i samma situation som Gwendolen sommaren 1981.