Nathalie, Anna Nygren, Dockhaveri

I gurleskens värld skildras personer i den oformliga fasen mellan barn och vuxen, individer som mentalt och fysiskt spärrats in i ett limbo av förvirrad identitet, eller kanske ännu hellre en förhöjt medveten identitet. Här råder sötheten och äcklet i tät och svettigt klibbig samvaro. Inom svensk litteratur fanns det på 80-talet flera gurleska tjejer hos Inger Edelfeldt och Mare Kandre, och under 2000-talet i dikter av Lina Hagelbäck och serier av Emilie Östergren, och det går också att hitta dem i romaner av Aylin Bloch Boynukisa, Sara Tuss Efrik, Helena Österlund – för att inte tala om Anna Nygren.

 

Nygren är något av det bästa som hänt svensk prosa, som annars kan te sig stelbent och välkammad. Här är någon som inte bara tar ut svängarna – hon ritar om hela kartan efter eget bevåg. Hon ger ut böcker i rasande takt, och bryr sig inte ett iota om genretillhörigheter. Hennes senaste bok hittade jag på Littfest i fredags, för givetvis var det Dockhaveris bokbord jag hittade till först av allt på förmiddagen, lockad av rykten om ett smygsläpp av Nygrens Nathalie.

 

Här är huvudpersonen – Andrea kallad – från barnsben besatt av Nathalie, som går i hennes klass. De följs åt genom barndom och tonår, det långsamma vuxenblivandet. De glider ifrån varandra täckta av bölder och päls, i spår av slem och glitter, men spåren av deras gemensamhet dröjer sig kvar och försvårar allt Andrea företar sig. Det är svårt att hålla ihop; det är svårt att hålla isär. Hon identifierar sig starkt med Nathalie, och det leder till panik, desperation: ”Vi är flickor som går i skogen. Vi är flickor som går i skolan. Hur man hittar något här.”

 

Den kärlek som den här romanen tecknar spänns över både Eros och Agape. Nygren skriver om en mer hållbar vänskap, där alla tider existerar samtidigt. Och det är med symbiosens vokabulär den här romanen är skriven, en berättelse som sannerligen har hittat sin form, hur ofullständig den än verkar. Det är en roman som översvämmas av farliga tankar, hatfulla tankar, svartsjuka tankar, och en regression som pekar rakt åt fördärvet. Den regression som indirekt anbefalles blir en partiell förklaring, och nog är regressionen generellt ett underskattat behov?

 

Det är skrivet på tonårens idiom: slängigt, svajigt, ryckigt, ostadigt, virrigt. Här görs inga eftergifter åt korrektheten, åt regelverken. Med andra ord: det är helt förtjusande. Hela grejen är att det ska vara så här, där allt är på riktigt. Tids nog kommer insikten att allt är på låtsas, men ok, låt oss låtsas att det är på riktigt då! Nygren skriver om tiden innan det slår en: det är skenet som betyder något i våra liv. Här är det fortfarande de äkta känslorna som styr oss. Det är också något skrämmande med dessa äkta känslor, där humorn svärtas av obehag:

 

Vi ska mörda i desperation. Planerat detaljerat, det är gjort i nödvärnsexcess, det är helt begripligt att det händer då, det är inte vårat fel. Men sen måste vi vårdas ändå. Pga så himla skadade.

 

Liksom tidigare betonar Nygren det primitiva och råa – något som accentueras av valet av typsnitt (courier new), som härmar skrivmaskinen. Därmed förstärks intrycket av spontanitet, att det är en oredigerad text som inte tål omskrivningar, för då skulle en censurerande instans lägga sig i och korrigera det som liknar slarv eller bara en ofärdig text. Meningarna lämnas innan de hinner stelna och bli intakta. De kan sakna punkt, så som tankar gör (inbillar jag mig). Hennes ord stökar, är ohyfsade, spefulla. Hon har skrivit en text som tigger om att bli berörd, en taktil, fysisk text av kött och blod och nerver.

 

Det är också en estetik som vill för mycket, och jag kan (väl? mer än?) förstå de läsare som stöts bort av det som kan uppfattas som too much. Men ibland är för mycket att föredra – inte minst när rådande ideal bestämt att det är för lite som ska gälla. Vem bestämde det, och varför fick inte jag lägga ett ord i saken? ”Perhaps only by going too far can we know what going too far means”, som den kloke T.S. Eliot en gång yttrade. Här visas att det går att skriva fullödig litteratur när spärrar saknas.

 

Nygrens skrivande befinner sig i de gränsland som romantikens författare så gärna sökte upp. Det vill säga: överskridandet av allt som lägger band. Med William Blakes genialt enkla ord: ”Damn braces; bless relaxes”. Det skriver nog Nygren mer än gärna under på. Här förbannas det som bromsar och välsignas det som frigör. Ett skrivande i frigörandets anda är en god startpunkt, men hur fortsätter en efter en så lovande upptakt? Det blir inte helt lätt för Nygren att hålla liv i berättelsen när Nathalie förloras ur sikte.

 

Men fram till det är det här en roman som håller vad den lovar. Nygren utforskar det möjliga, och det är det vi har litteraturen till (fatta). Hon ignorerar allt som säger ”nej” och ”stopp”. Det är ett skrivande som inbjuder till besatthet, som om Nygren vore en slags skogsbrand som får läsarhjärtat att inte bara bulta utan också fatta eld. Det är inget mindre än en sällsam lycka att ta del av ett författarskap medan det pågår, för den som vågar riskera en och annan eldhärjad yta i sitt inre.  

 

Även om det är en avundsvärd hållning är den också plågsam, och jobbig att befinna sig i. Som läsare kan jag inte känna annat än tacksamhet att författare som Anna Nygren vågar vistas där, och därifrån förmedla sina helt unika men relaterbara insikter. Att läsa hennes böcker innebär att du vidrörs av det underbara, av det stora som finns både bortom och inom oss. Det går att kalla det litteratur; det går också att kalla det liv.