Tillåt mig tvivla. En bok om åsikter på gott och ont, Stefan Einhorn och Folke Tersman, Natur & Kultur

Är det här en bra bok? Tillåt mig tvivla … Nä, jag ska inte raljera, även om titeln inbjuder till det, och böcker som brukar gå under benämningen ”populärvetenskap” har redan ett välförtjänt dåligt rykte. Men är det en åsikt eller är det fakta? Stefan Einhorn och Folke Tersman har slagit ihop sina relativt kloka påsar för att samskriva Tillåt mig tvivla. En bok om åsikter på gott och ont.

 

Visst, den har sina brister. I första hand ett inställsamt tonfall som jag inte kan låta bli att föra in på tillgänglighetskontot. Här ska läsaren känna sig inkluderad, men följden blir att jag bara provoceras till att revoltera och vill omedelbart – tja, tvivla, om inte på uppsåtet så åtminstone på utförandet. Måste det vara så här försiktigt lismande, så här hovsamt skrapande på foten? De spelar ut hygglighetskortet så ofta att jag vill invända: ”hallå, ni får bara ha fyra ess!”

 

Einhorn har tidigare gjort sig känd som vänlighetsapostel (den jolmiga Konsten att vara snäll) och Tersman är filosof med viss lutning åt det praktiska (en Tännsjö-adept). Men att börja på minus kan ibland vara en tillgång, och under läsningen upptäcker jag att mitt initiala motstånd blir, kanske inte pulvriserat, men tja, lätt knådat och långsamt nernött.

 

I korthet, om vi tillåts generalisera (och det får vi väl?), så är Sverige ett konsensusland. Jag kan känna av det ibland, för det räcker med att någon gång ha en avvikande åsikt för att stämplas som knepig kuf eller besvärlig bestridare. Nyligen anlände ny statistik kring överdödlighet för covid-åren, som visar att Sveriges siffror var lägst i hela Europa, vilket kan intressera dem som stångades med förespråkare för mer drakoniska åtgärder som Sverige som bekant inte vidtog. Men inte innebär det att jag nu känner: åh, vad bra att jag hade rätt!

 

Att ha ”rätt” är för övrigt totalt överskattat. Min poäng är att – ja, jag försvarade Tegnell, tyckte att det var bra att ha samhället så öppet det gick, men hade inga problem med isoleringen (som folkskygg var det tbh ingen större skillnad på mitt liv pre-covid). Jag visste inte heller vad som var det rätta, tyckte bara att kritiken var oproportionerlig, eftersom det inte gick att veta konsekvenserna blev. Som helhet har väl Sverige klarat sig bra.

 

Einhorn tillhörde falangen ”22 forskare”, som ville ha starkare åtgärder (i korthet: stäng ned allt! lås in alla hemmavid, skicka kurirer i ansiktsmask att handla mat och inget annat!), och har väl inte helt ändrat riktning. Men annars är en av poängerna med boken att det är bra att ändra åsikt, om än med viss modifikation. För övrigt är just ordet ”modifikation” ett sorgligt eftersatt ord, som gärna fick återinföras i svenskan.

 

Einhorn och Tersman skriver i positiv anda med ett lättuggat peppande tonfall, och det får en väl fördra. De resonerar kring sanning som begrepp, men det är en förenkling att låsa fast tolkningen vid att den som ser sanningen som en konstruktion omedelbart blir postmodernist, och den som ser den som ett perspektiv bland andra omedelbart blir kontextuell. Som i så mycket annat måste en här agera eklektiskt. Sanningen bestäms av formella och informella makthavare, och är det något en har lärt sig är det att makthavare kommer och går, bara en har tålamod.

 

När Einhorn startade ett twitterkonto blev han mordhotad, vilket säger något om stämningen där. I sammanhanget anges en undersökning av FOI:s studie av kommentarer på lokaltidningars facebooksidor. Av de tusentals kommentarer riktade mot politiker var 99,5 procent negativa. Ganska beklämmande, men generellt visar Einhorn och Tersman hur godtyckligt vi formar våra åsikter, och det är en välbehövlig påminnelse, speciellt eftersom det är så svårt att överge en åsikt när den väl blivit en del av ens personlighet.

 

Det är också gott om peppande citat, dock inte det mest förväntade, Tage Danielssons ”Utan tvivel är man inte klok”. Men det gläder mig att Tove Janssons finurliga livsråd från Too-ticki fick medverka: ”Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig”. Diskussionerna stannar oftast vid ytliga reflektioner, och det är väl formens förbannelse, att det inte ges utrymme åt problematiseringar. I det här skicket ter sig slutsatserna lite för tvärsäkra, trots att författarna hela tiden bedyrar nyanseringar och lämnar plats för många ”å andra sidan”.

 

Till bokens fördel hör att den är hands-on, och den väcker de frågor många behöver tänka på: hur viktigt är det att stå fast vid en åsikt egentligen? Tyvärr löser boken inte kruxet att vi måste kompromissa med vår beslutsamhet och ändå undvika att bli en vindflöjel. Hur ska jag gå till väga för att vara både trygg i mina åsikter och ändå hålla mig öppen för förändring?

 

Den här boken är hyperintressant och –aktuell, och medvetandegör något som vi behöver lära oss mer om. Då och då pytsas forskningen ut med berömvärd diskretion, och det underlättar läsningen oerhört. Den som väntar sig omvälvande och nya insikter blir förstås snuvad på konfekten, men det är ändå trivsam läsning för stunden som bjuds av Einhorn och Tersman.