Lyrikvännen Nr. 1/2023; Kritiker No. 65-66; Vagant 4/2022; L’amour – La mort. Babo in the flesh

Vad ska vi ha kulturtidskrifter till? Det är en fråga som ställs ungefär lika ofta som frågan om vad litteraturkritiken tillför. Men svaren blir ofta vaga och poänglösa. Kanske det är lika bra att inte fundera så mycket, och i stället bara göra saker – såsom att läsa dem. Om inte för annat blir det tydligt att det går att lära sig saker genom att läsa tidskrifter som de svenska Lyrikvännen och L’amour – La mort, och de skandinaviska Kritiker och Vagant.

 

Men att lära sig saker, är det inte det vi har podcaster till? Kanske det, men det är ändå en skillnad att läsa i egen takt, och säga vad man vill om inspelade röster, men ibland ger de fog för Baudrillards gamla sanning att den som vill höra något dumt ska leta efter en person som har en mikrofon framför munnen.

 

Nåväl, jag har tagit mig an fyra nya nummer av ganska olikartade tidskrifter. Säg gärna att jag lever i en bubbla, och döp den gärna till ”litteratur”, men säg mig också vad annat som är lika intressant och spännande att följa? Ända sedan jag upptäckte poesin har jag läst Lyrikvännen, först som fattig student som gratisläste på olika bibliotek, och sedan drygt 20 år som prenumerant. (Det slår mig att skolans bibliotek hade en prenumeration fram till mitten av 00-talet, vilket känns svindlande nu.)

 

I sitt purfärska nummer (Nr. 1/2023) kastar jag mig över sju nyskrivna dikter av Isabella Nilsson, som skriver nonsensdikter med briljant udd. Hon är dråplig, fyndig, intelligent – men alltid med bra fokus på allt det som är befängt med livet. Hos henne blir pennan inte bara mäktigare än svärdet, utan också metspö, luskam, pipa, morot, nål, skohorn och spruta. Det är kort sagt den mest egensinniga och upplivande litteratur vi har just nu:

 

Vem har bestämt att den bra poesin,

den uppbyggligt goda och rätta,

ska kräva så hiskeliga mängder med vin

att skriva och översätta?

 

Men numret innehåller också läsvärda essäer. Daniel Mårs skriver fint om Steinar Opstad, och Roza Ghaleh Dar om Hafez, den persiska poeten från 1300-talet, som fick två svenska översättningar relativt nyligen (böcker jag förgäves letat efter på stadsbiblioteket i Jönköping). Nu aktualiseras hans dikter av de pågående demonstrationerna i Iran – Ghaleh Dar påminner om att dikter som kan te sig idylliska ändå får bäring i en nutid, tack vare att det våldsamma inte är utskrivet men anat i ett sökande efter en andlighet som sträcker sig bortanför de stränga religiösa lagarna. ”Att läsa Hafez är både trösterikt och gåtfult”, påpekar Ghaleh Dar. Till avdelningen introduktioner finns också Ludvig Berggrens essä om tyska Elke Erb. Ett mindre urval kom på svenska för 20 år sedan, så det är nog på tiden med ytterligare en bok med hennes dikter.

 

Kritiker har till sitt senaste dubbelnummer (No. 65-66) valt resan som tema, med underrubriken ”Reiseguide for store dyr”. Senast åkte jag tåg femton timmar från Umeå till Jönköping, med långa uppehåll i Sundsvall, Gävle, Stockholm, Nässjö. ”Varför flög du inte?” påpekas det, då det dessutom bara hade kostat mig hälften. Men orsakerna att jag inte flyger är så många att jag inte ens orkar rada upp dem.

 

Bendik Vada och Merima Dizdarevic har en e-mailkorrespondens i form av dikter, där de avhandlar nutida och dåtida kriser, från Putins krig i Ukraina till krigen i forna Jugoslavien. Vada har översatt Sara Uribes Antígona González till norska (berätta för mig varför den inte finns på svenska – jag läste en engelsk översättning och tycker nog den, med sina många uppmananden till omsorg och solidaritet passar också vår litterära offentlighet). Vadas norska samsas med Dizdarevics svenska på ett ypperligt sätt.

 

Vi får också se att begreppet tautologi uppfattas olika utifrån ens egna kontext. När Dizdarevic översätter en dikt blir hon varse att det inte behöver vara en tautologi att specificera en sko som ”soldatkänga”, att det kan bli ett nödvändigt förtydligande. Jag tänker på den stackars sydamerikanska översättaren som ställdes inför bryderier när hen skulle översätta ”Preludium” av Tranströmer, och frasen ”en solvarm sten” tedde sig onödigt tautologisk: alla stenar är ju solvarma! Inte i Sverige, teaterviskar dikten då.

 

Liksom i Lyrikvännen brukar Kritiker saxa essäer med dikter, och i det här numret läser jag Gabriel Itkes-Sznap, och det får mig att genast längta efter en ny bok från hans hand:

 

                      Ökenhjärnans blinkande

vägnät är ert. Men om ni inte följer mig,

om ni struntar i och sviker mig,

kommer jag att svara. Himlen blir ett järnsegel,

gångbanan ett fält av koppar. Vad har ni

på tallrikarna? Försmådd och orolig längtan,

era stickade dockors uppklippta kroppar.

 

I Vagants sista nummer från i fjol (4/2022) tas diskussionen om kulturtidskrifterna upp, av litteraturprofessorn Erik Vassenden och frilansskribenten Aasne Jordheim. Vad ska vi ha dem till? Tja, nog är en av de starkare anledningarna att den ska vara lite till besvär, till sin natur bråkig och uppkäftig, och ställa sig i strid mot opinionen och tidsandan. Här ställer Vassenden också den akuta frågan hur det går att tjäna pengar på att ha en tidskrift, något som ter sig allt svårare ställt i relation till hur de akademiska tidskrifterna med sitt meritsystem håvar in belopp fristående kulturtidskrifter bara kan drömma om.

 

Något som motiverar kulturtidskriftens närvaro är förstås det redaktionella arbetet. Det finns ännu större behov nu, då vi hamnat i ett landskap av ”skärmtidskrifter”. Då blir det svårt att förstå varför vi väljer bort en teknologi som vi har utvecklat och raffinerat i sisådär 600 år till förmån för en oprövad teknologi. Vassenden ser det som ett byte från det tryckta till det flimrande ordet, med allt vad det innebär av bristande koncentration och ökad rastlöshet.

 

Den svenska kritikern Mats O. Svensson, mångårig medarbetare i Vagant, recenserar två av fjolårets svenska romaner, Therese Bohmans Andromeda och Maxim Grigorievs Regnet. Båda var väl, typ ”bra”, men ändå något av besvikelser. Svensson är något på spåren i sin inträngande recension som mer har formen av essä, med sin kritik av dem som för ytliga och platta. Men jag läser också i numret en lång, pigg och infallsrik essä om den gotiska litteraturen. Här visas precis vad en tidskrift tillför: den höjer nivån och lyfter blicken och ger nya perspektiv för en kunskapssökande läsare som kan möta en skribent som inte är road av att vara vare sig nedlåtande eller underskattande.

 

Fanzinet L’amour – La mort är Jonathan Brotts skötebarn, och varje nummer är ett bidrag i skärningspunkten mellan det tramsiga och det högtidliga. Helt enkelt tar de sig an litteraturen med både distans och allvar. Nu har senaste numret kidnappats av fyra 20-åringar, ledda av Ali Alonzo, Albin Duvkär, Aleeza Ali och Olga. Brott kallar det i sin ledare för ”en hostile takover”. ”Babo in the flesh” lyder deras specialnummer, vars syfte är tudelat: att utreda vad som är vackert och behovet av att ställa sig vid sidan av.

 

Det är brokigt och bångstyrigt på många plan, också visuellt med groteska teckningar och dikter och essäer som hopar sig över boksidorna. Trycket är påkostat, men innehållet är tillförlitligt hejdlöst. Utöver den uppenbart begåvade Alonzo (som vann Augustpriset (det lilla) i höstas och redan deltagit i en ganska anspråksfull antologi) gillar jag Evelina Jakobsson Potencianos kaxigt käcka kortdikter. Annars är det mycket som ”svajar betänkligt”, som det brukar heta, men det kan gott få vara så: det är inte meningen att det ska likna strömlinjeformad kanoniserad svensk litteratur™.

 

Därför blir jag också mindre eller mer betagen av Clara Cronhielms transdikt och N. Albin Trotte Duvkärs förmåga att i samma dikt få med typ alla numera gångbara referenser: Teratologen, Ulrike Meinhof, Valerie Solanas, Simone Weil. Visst kan jag le åt att numret innehåller så många Elis Burrau-akoluter (han är själv citerad med en antiblurb på baksidan). Det minsta de här författarna behöver är en klapp på huvudet av bernur, så jag kan lika gärna ge dem en öppen handflata. Vänd inte andra kinden till, snälla, fortsätt skriv! Gör som Bodil Malmsten föreslog: brinn för livet / och beskriv det.

 

Frågan om hur vi ska läsa tidskrifter är ambitiös men felställd. Vi borde istället bara läsa dem, inte fundera på varför vi gör det. Bara upptäcka dem, och därav dra lärdomarna. För min del innebär det att jag lär mig det jag inte visste att jag behövde lära mig. Kontentan är ändå att de borde ta mer plats i offentligheten. Till att börja med: hur kommer det sig att de inte finns till försäljning i bokhandeln, när det går att köpa så mycket pennor och papper och block där?