Vill du kyssa en rebell?, Eva-Stina Byggmästar, Wahlström & Widstrand

En motorsåg, en blomma, en val, en bläckfisk, en bokmärkesängel, ett vulkanbrott. Detta är bara några av de motiv som trängs på omslaget till Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling, Vill du kyssa en rebell? Fortlöpande genom boken återfinns dessa objekt och bildar ett bestiarium, i en berättelse som tecknar en kärlekshistoria genom rusig förälskelse, svindlande passion och yster åtrå. Bokens sista två rader fångar essensen: ”jag vill aldrig någonsin / återfå vett och sans”.

 

Ingen har väl missat att Byggmästar är kär, och det har varit fascinerande att följa hennes uppsluppna språklek i infallsrika dikter som ständigt bryter mot verklighetens och logikens lagar, och i sann mening är världsskapande. Det är en värld som är lätt att gilla – där saknas stränghet, och här råder virrvarret av känsloutbrott. Blir det inte för pastoralt, för mycket av bräkande idyll?

 

Inte helt. Upptågen byter bort det snäva som bestämmer över oss till förmån för en accelererande skevhet, där Byggmästar också samlar in en rosenskimrande explosiv kärleksdikt inom ramarna för en stark upplevelse. Det är en modig bok, som betonar hemkomsten i mötet med den älskade, och den nödvändiga tryggheten i deras gemensamma strävan.

 

Byggmästar skriver helt enkelt på kärlekens högt stämda språk, och då kan det te sig banalt för vissa okänsliga läsare. Eller kitschigt. Det kunde också kallas det starkaste, det mest hållbara av allt, detta kärleksspråk som hon har gjort till sitt. Där den älskades kyssar är så heta att de lämnar spår av eld på huden:

 

du är vinden som består

av bara läppar och törstande munnar –

du är den dubbla händelsehorisonten

rodnad på rodnad och händerna,

det varmaste språket

 

Jo, det är en extatisk dikt där det abstrakta – människan som naturkraft – ställs jämte det konkreta – de varma händerna. Byggmästar uppfinner ett nytt bildspråk, en ny metafor, som inte helt går i naturens ledband, med ord som ”vild” och ”eld” som dominerande instanser. Det är mötets poetik, mötet mellan naturen och den mänskliga kroppen, i allt mer sinnliga sammanträden. Det är modigt att så flitigt uppvakta kitschen, men det går också att skylla på kärleken i sig. Den verkar alltid på två plan: dels det unika (wow, den här starka känslan har ingen annan upplevt) och dels det universella (suck, just de här känslorna delar jag med resten av mänskligheten).

 

Det Byggmästar gör så bra är att bejaka just det som skulle kunna uppfattas som puerila plattityder. Men som det behövs, kanske i synnerhet när vår tid blivit så hårt styrd av rigida strukturer. Hon ställer sig i vägen för det förnuft som manar oss att lägga band på våra starkaste känslor. Förvisso blir hon stundtals lite väl svamlig – eller svimlig? – eller bara disträ och bortkollrad. Fast det är kanske priset en får betala för att vilja gå ”genom världen utan / barlast – bara vara hjärta”.  

 

Kärleksdikterna riktas mot ett uttalat du, föremålet för diktjagets begär. Detta du förblir anonymt och likt mången kärlekshistoria blir det inte helt utrett eller motiverat varför de starka känslorna har uppstått. Kanske det är bäst så, och då kan Byggmästars kärleksdekret ingå i en tradition som har anor till Shakespeare, som i en av sina sonetter nådde liknande höjder:

 

Love’s not Time’s fool, though rosy lips and cheeks

Within his bending sickle’s compass come;

Love alters not with his brief hours and weeks,

But bears it out even to the edge of doom.

 

Hos Byggmästar blir frustrationen inför språkets gränser något som ändå är värt att uppsöka. Det hon beskriver är en kärlek som inte erkänner några gränser, allra minst de som språket ställer upp:

 

ordet söt, hur ska det rymma

all din midnattsblå skönhet,

pulsen – blodet som rusar

genom hjärtats ljuskorridorer?

 

Dikternas premiss är att frivilligt bli golvad av den du älskar. Genomgående finns en dragning mot experimentet och det äventyrliga, som att dansa naken och bada med kläderna på, i stället för vice versa. Här finns förresten gott om levnadsråd, och Byggmästar är en svuren fiende till allt förnumstigt. I den mån hon är originell är det mer frågan om en omvärld som är för statisk och tråkig.

 

I det rebelliska ligger också uppsåtet att inte följa några manualer. Byggmästar draperar världen i det lustfyllda och smått galna som hennes dikter utgör. Det är en dikt som kanske inte uppnår utveckling och förändring utifrån hur hennes dikter har sett ut sedan ganska länge – hon debuterade 1986 – men å andra sidan är det knappast överflödigt att betona kärlekens funktion när samtiden distanserar sig allt mer från allt vad kärlek är.