Amerikansk melankoli, Joyce Carol Oates, översättning Fredrika Spindler, HarperCollins

För cirka tjugo år sedan var Joyce Carol Oates flitigt tippad som Nobelpristagare, något som mer eller mindre har klingat av. Hennes digra produktivitet anses ligga henne i fatet. Det är synd, för nog förtjänar hon ett sådant pris, inte minst genom att ha en sådan bredd som författare. Poesin finns representerad på svenska i urvalet Mörker och ömhet som kom för tio år sedan, och nu finns också hennes senaste samling tillgänglig: Amerikansk melankoli, översatt av filosofen Fredrika Spindler på det osynliga förlaget HarperCollins (vilket renderat en bok som knappt har recenserats i svenska tidningar).

 

Amerikansk melankoli låter som en Lana Del Rey-skiva, och det finns onekligen beröringspunkter mellan dessa artister, besatta av ett mytiskt Amerika (som förstås är något annat än USA). Oates skriver dikter om typiska amerikanska företeelserna, och då hamnar förstås våldet i fokus. För här härskar ett våldskapital som kan avskräcka, och våldskapitalet är ju något hon vet en del om. Boken utkom på engelska 2021, och var den första diktsamlingen från Oates under hela 2000-talet.

 

Irriterande nog är Oates en skicklig poet. Jag väljer att kalla det irriterande, för med en sådan omfattande produktion bakom sig hade det förstås varit välfunnet om det gick att avvara dikterna. Räcker det inte med att hon är en suverän romanförfattare och en mer än habil novellförfattare, i synnerhet när hon närmar sig spänningsgenren? Jo, dikterna är minst sagt bra, även om det går att störa sig på att formatet ibland tangerar novellen, i långa berättande dikter upp mot dussinet sidor.

 

Oates skriver sofistikerat, men våldet bryter idyllen tids nog. Dikterna består mestadels av porträtt av ett amerikanskt kynne. Det visar sig i en ekfras som utgår från den mest amerikanska av konstnärer, Edward Hoppers målning ”Eleven A.M.”, med en naken kvinna vid ett fönster (sorry, jag vet, det är en beskrivning av typ 90% av Hoppers målningar …). Oates gör kvinnan till protagonist, och utgår mindre från vad målningen gestaltar och mer från de faktiska omständigheterna bakom. En tillrättavisning, en feministisk omtolkning av ett kanoniskt verk. Så som hon ofta gör, som hon gjorde med Marilyn Monroe i sin blixtrande roman Blonde.

 

Våld och obehag dikterar innehållet i flera av dikterna. ”Det är tystnaden / efter skotten du minns”, som hon skriver med kursiverad emfas i en av dikterna, som bryter en viss monotoni som uppstår av mångordigheten. I några av de korta dikterna greppar Oates efter det ogripbara, och det är en fruktbar metod.

 

Dikten om Marlon Brando är en nio tätskrivna sidor lång färd genom en infernalisk karriär och dito privatliv. Oates gör honom till ”det manliga rovdjuret”, han som slarvar bort sin talang och förstör för kommande generationer – ingen kan längre spela Stanley Kowalski från Linje Lusta utan att misslyckas. Oates ursinne rör sig i olika riktningar:

 

För att gycklaren alltid går för långt, eftersom det är gyckleriets väsen.

För att du var en gycklare, och sådde död som vore det sädesvätska.

För att allt du hade var du tvungen att slösa bort.

 

Det är en dikt som fatshamear Brando, men det hade förstås varit mer klädsamt om dikten, som ingick i ”Best American Poetry 2017”, hade inbegripit något om våldtäktsscenen i filmen Sista tangon i Paris mot Maria Schneider, vars omständigheter hade aktualiserats 2016, strax innan #metoo.

 

Vidare finns onödig bensin på brasan kring katt- och hundmänniskor, resonemang som känns lite ovärdiga, där Oates menar att ”H---ar” gör oss dummare, och lika onödiga ordvitsar om ”en kat(t)atlektisk hyllning”. Det är en dikt om den egna katten Cherie, och ännu mer privat blir en dikt om palliativ vård. Oates har varit gift två gånger, och båda äktenskapen har slutat med att mannen har dött.

 

Nog är det en bra bok, men också lite väl omfattande. Den som vill läsa Oates behöver inte springa benen efter sig för poesin, trots allt. Dock ser hennes senaste roman – jag menar, en av hennes senaste – Breathe intressant ut. Tror jag ska läsa den härnäst.