Jag är en annan. Septologin III-V, Jon Fosse, översättning Lars Andersson, Bonniers

Jon Fosse skriver i sin Septologi fram en religion som når också den som nekar till den. Hans böcker om konstnären Asle är unika bidrag till vår förståelse av det mänskliga.

 

När Emilia Fogelklou – Sveriges smartaste person under 1900-talet – föreläste vid kväkarnas årsmöte 1956 sa hon det vackraste jag hört om religionen: ”Jag kan vända ryggen åt strimman och ändå – längta efter den.”

 

Att jag finner anledning att tänka på dessa ord nu beror på Jon Fosses nya bok. Den lånar sin titel från ett känt citat av poeten Rimbaud: ”Jag är en annan.” I trots mot Rimbaud och andra busungar – hans näst mest beryktade citat lyder ”Helvetet kan inte nå hedningarna” – kan Fogelklous vuxnare förhållningssätt lära oss mer.

 

Fosses senaste projekt är en bok i sju delar, som publiceras i tre volymer. Nu föreligger del 3-5 på svenska, och vi fortsätter följa den åldrade konstnären Asle. Varje del skildrar en dag i hans liv. Han vaknar och tänker på sin senaste tavla – ett andreaskors – och under dagen praktiska bestyr med en kommande utställning. Varje kväll ber han Fader vår innan han somnar.

 

Det är allt, och varför är det så bra? Varför upptäcker jag hos Fosse den nåd och den andliga dimension som så mycken annan litteratur saknar? Kanske det bara beror på det vuxnare tilltalet. Att han skalar bort allt som gör det till ”litteratur”. Han arbetar med upprepningar och formuleringar som ibland ter sig ytliga och banala.

 

Som titeln indikerar handlar det om identitet. Redan i förra boken (del 1-2) fick vi se hur Asle tampades med sina minnen. Romanen innehåller också en annan Asle, som har en snarlik karriär bakom sig. Parallellerna dem emellan framträder allt klarare, när denna bok i så hög utsträckning handlar om deras första möte, när Asle under sina dagar tänker på sin tid i gymnasiet, hur han började på konsthögskolan och träffade sin blivande hustru, Ales.

 

Men den andre Asle har gått under i den alkoholism som också hotade att fördärva vår Asles liv. Här kallas den andre genomgående för ”Namnen”, som om det skulle underlätta. Hela tiden skapar Fosse en sammanblandning, eller sammanglidning dem emellan, för att visa att våra liv är betingade av omständigheter som är både bortom och inom vår kontroll.

 

Asles minen tränger sig på. Mer och mer liknar han en Sisyfos när han utför sitt värv att färdigställa sin utställning. Och ärligt: så ser väl vår tillvaro ut, även om vi försöker skapa unika situationer. Just den här romanfigurens dagar inleds med ett kors, och avslutas med en bön. Det Asle försöker måla fram kallar han ”en frånvarande närvaro” (en bättre definition av Gud finns inte).

 

Religionen är en fortfarande underutnyttjad resurs i det konstnärliga. Jon Fosse försöker ändå utforska dess praktiska och teoretiska funktion. Det är i sig berömvärt, men det som gör hans böcker till stor litteratur är det mänskliga perspektiv han anlägger. Det repetitiva skapar en förrädisk trygghet, men kanske ännu mer en nödvändig trygghet.

 

Eftersom livet är så oroligt behövs sysslor som orsakar lugn. Fosse visar med Asle hur detta lugn finns tillgängligt. Även den som vänder ryggen åt det ljus som existensen har, är inom räckhåll för något, om det kallas Gud eller ej är inte viktigt i sig. Det håller både Fogelklou och Fosse med om.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/11 2022)