Sakrament, Hugo Claus, översättning Per Holmer, Lindskog

Visst gör det ont att bli påmind om att ett annat litteraturklimat vore möjligt. Vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden heller. Den flamländske författaren Hugo Claus (1928-2008) skulle nog av de flesta kallas någon som skrev ”kvalitetslitteratur”, alltså hyllad av kritikerna och ofta omnämnd både i prisspekulationer och i ett offentligt litterärt samtal som någon vars böcker tas på allvar. Likt läsande folk i allmänhet läste jag honom flitigt de där åren fram till hans död, nio romaner och en pjäs och några diktsamlingar. Det var en annan tid, ett annat litteraturklimat.

 

Sedan början har Per Holmer översatt, och första boken kom 1985. Tidigare var det Bonniers som publicerade Claus i Sverige, men sedan dess har uppgiften fallit på mindre förlag som Malexis (Sista bädden och En vandring i sömnen) och Lindskog (Hunddagarna). Det säger något om vår tid, något som accentuerades häromdagen av den rapport som talade om just de svåra villkoren för de små förlagen att nå ut med kvalitetslitteraturen. Nu har ju de stora förlagen kapats av deckar-, thriller-, feelgood- och kokboksförfattare.   

 

Den roman som nu har utgetts av Lindskog heter Sakrament, och tillkom redan 1963. Ursprunget var ett filmmanus. Storyn skulle Claus återvända till både i pjäsen Interieur 1971 och den slutligt realiserade filmen Het sacrament 1989. Romanens originaltitel lyder däremot Omtrent Deedee. Den det handlar om är prästen Dedé, som är verksam i en liten håla i landsorten. En samling syskon – fyra stycken – uppmärksammar sin mors dödsdag, i släptåg av den enes odräglige italienske man och en homosexuell son. De turas om att berätta historien, som får gruvsam utgång.

 

Jag må vara förlåten för den nostalgiska utvikningen i början. När jag nu återstiftar bekantskapen med Claus blir jag fundersam: är det så här litteratur såg ut en gång i tiden? Har jag blivit helt förblindad av samtidens lägre krav? För när jag för drygt tjugo år sedan tog del av Harold Blooms dystra profetia att läsare var en utdöende art tyckte jag att han överdrev. Hans pessimistiska bild innebar att det inte längre skrevs några mästerverk: den amerikanska prosan peakade med Cormac McCarthys Blodets meridian.

 

Kanske det är så, att romaner numera skrivs med lägre ambitionsnivå än de skrevs 1963. Kanske jag därför nu finner Claus prosa onödigt svårgenomtränglig och abstrus. Det som sker i romanen är inte helt lätt att avkoda. Vad som står klart är att familjen bär på en myckenhet skvaller, en myckenhet gräl, en myckenhet svartsjuka och otrohet och elakhet och hat. Fördomar och ouppklarade frågor styr alla händelseförlopp.

 

Intrigen drivs av repliker – att det härstammar från ett filmmanus märks. Replikföringen är burdus, miljön är konkret och påträngande. Realismen är så närgående att det diskuteras ekonomi, praktikaliteter. Samtidigt anläggs ett smått surrealistiskt raster mot slutet, när intrigen skruvas fram mot en ödesdiger utgång. Sex karaktärer turas om att berätta från vardera perspektiv, och mot slutet händer lika mycket som i en valfri Father John Misty-låt.

 

Det är pratigt, och det är förstås hela poängen. Det är en pladdrig, tjattrig släkt, och Claus fångar varje nyans i en prosa som bär misstänksamhetens prägel. Jag minns att Claus skrivsätt i hög grad liknar William Faulkners – se där en Nobelpristagare som det i positiv mening är mer utmanande att läsa än nästan alla pristagare från 2000-talet, möjligen med undantag för Elfriede Jelinek, Herta Müller och Olga Tokarczuk. Det är vemodigt att ta del av en romankonst som inte underskattar läsaren  

 

Sedan, om det ska kallas kvalitetslitteratur eller inte, det är en oviktig fråga. Det viktiga är att en roman som denna inte längre får genomslag, inte längre anses som ett viktigt bidrag till den litterära debatten. Det mest vemodiga är väl att jag själv har förvandlats till en Harold Bloom. Det vill säga: om tjugo år kommer det att se ännu värre ut.