Klarskrift och andra dikter, Krzysztof Siwczyk, översättning Julian Birbrajer, Prosak

Lite liknar det en barnbok, den bok som Prosak förlag (specialitet: polsk och argentinsk litteratur) nu ger ut med den polske poeten Krzysztof Siwczyks dikter, som fått titeln Klarspråk. Urvalet är sparsmakat – blott tio dikter – och har skett i samråd med poeten, och är hämtade från samlingar publicerade 2016 och senare. Han är född 1977, debuterade redan 1995, men förblir i sammanhanget något av en yngling.

 

Siwczyk skriver om vardagens bestyr, och har ibland vissa besvär med rytmen, i rader som ter sig något överlastade:

 

fastnaglad på solfåtöljen där du lägger

en pietà av alldeles egna förebråelser som riktas, jo,

naturligtvis någon annanstans, bortom socknens horisont,

allt mera obstinat, och inte mindre konsekvent,

och genom lampglaset betraktar, darrande, så klart

likt ljusstumpen i nattkikarens sluss, bevisföremålet i fallet,

en uraktlåtenhet grundad på en enkel kalkyl, du har ju familj,

du behöver ett varats mirakel för att uthärda, här och nu […]

 

Ja, det fortsätter, men jag må vara ursäktad om jag tappar lästråden. Så skapas och upprätthålls en distans som i förstone gör mig lite irriterad, alla dessa adjektiv som häftas vid substantiven och etablerar en surrealistisk bildvärld som är trängre och instängdare än en kunde önska. Siwczyk växlar mellan det abstrakta och det konkreta, och stångas mot en verklighet av det svåråtkomligare slaget.  

 

Förlaget liknar honom vid Wiszlawa Szymborska, och det är förstås ett tungt ok att bära – han har rentav fått Wiszlawa Szymborska-priset. Det de har gemensamt är den ironiska blicken på tillvaron. Formgivningen är som sagt lite åt barnbokshållet, men förlaget ska ha all beröm för att översättarens namn – Julian Birbrajer (som tidigare översatt bland andra Hanna Krall) – står på omslaget. Det är något fler förlag gärna får ta efter.

 

Mina inledande dubier till trots, titeldikten (”Klarskrift”) är riktigt fin, en längre dikt på sju boksidor som blir mer tillgänglig och omedelbar. Det är ett sätt att skriva som i viss mån påminner om Daniel Boyacioglu, för den som nödvändigtvis letar efter referenspunkter. Men Siwczyk är mer cerebral, och vänder sig till en annan publik; även om han skojar är han sällan insmickrande. Inte heller är han i första hand politiskt tillvänd, men han ser på världen med skevt road blick, en blick som fångar upp det absurda, det narcissistiska, det banala. I den allra sista dikten, ”Koder”, finns en vitalitet och en koncentration som jag gärna hade sett mer av.

 

Ändå tycker jag att det är svårt att läsa honom utan att bli andfådd: ”som om det inte vore nog att säga / att det goda människorna av minne upplösts nere i jorden / likt en spannstav som förmultnar under armeringen / till huset byggt åt människorna av luft klädd med / järnskrot från harven begravd djupt bakom ladugården / i lergropen kommer den inte att visa någonting annat / än melankolins album i vilken man förvarar landskapen / med sedan länge avbrutna biografier som gestaltas av / björkalléernas perspektiv som […]”.

 

Som det kanske framgår är det svårt att citera dessa långa dikter och göra dem rättvisa, när de ger sken av att aldrig sluta, när orden hakar i varandra hela tiden. Det behöver inte vara negativt i sig, men det skapar en viss trötthet att hålla reda på alla bildled. Det blir för mycket prestation, och jag tänker ofrivilligt på att Siwczyk inte tillräckligt har beaktat John Keats berömda formel: ”If poetry comes not as naturally as the leaves to a tree it had better not come at all”.