Romanens segertåg, Ingrid Elam, Natur & Kultur

 Är romanen död än? Nja, en betraktelse i vilken bokhandel som helst ger vid handen att den fortfarande dominerar över andra böcker, speciellt vad gäller exponering. Ingrid Elam, mångårig kritiker på Dagens Nyheter, har skrivit en historisk exposé i namn av Romanens segertåg. Att det finns anledning att fråga om romanens hälsotillstånd är att den ofta dödförklaras, i synnerhet när nya media introduceras. Men vi verkar få dras med denna texttyp ett tag till.

 

Siffror som Elam redovisar är att det 1797 gavs ut 22 romaner i Sverige. 2020 var siffran 2671 romaner. Att den övertog sitsen som den populäraste genren på 1800-talet berodde på att den var mer marknadsanpassad än poesin, som tidigare varit den preskriptiva genren. Två föregångare som Elam indirekt lutar sig mot är Ian Watts The Rise of the Novel och Staffan Björcks Romanens formvärld. Båda utkom på 50-talet, och mycket har hänt sedan dess – fast, har det verkligen det? De flesta av Elams exempel har så många år på nacken att man får gnugga bort åtskilligt av läsdammet när hon tar upp Karl Ove Knausgård och Rachel Cusk som nästan de enda exemplen på författare verksamma den här sidan millennieskiftet.

 

Ambitionen att skriva en personlig berättelse om romanen faller på den generiska referenslistan. Där har namnen – gissa om Tolstoj, Balzac, Flaubert, Proust, Dostojevskij, Joyce och Woolf ges generösa och givna utrymmen – också en övervikt mot det anglosaxiska: en tredjedel av författarna är engelskspråkiga, och det blir för ensidigt. Att skriva en berättelse om romanen som inte nämner Marguerite Duras och Clarice Lispector är andefattigt.

 

Det som ska bli en diskussion av romanens utveckling blir mer av ett lovtal, och det är gott så. Som sådant är det inspirerande, bara det att så mycket av det Elam säger om romanen blir ytligt. Vid ett tillfälle citerar hon ur George Eliots Middlemarch: ”lusten att generalisera […] gör människan så vida överlägsen det oskäliga djuret i fråga om att begå misstag”. Dock kunde den här boken vara mer sparsam med generaliseringar. Här finns så många ytor att skrapa på! Alla underkategorier som ska benämnas, och Elam dröjer vid ytskiktet.

 

Allt det här gör hennes bok idealisk för den som vill bilda sig, som det så populärt heter. Problemet är väl att det som presenteras redan är allmängods. Banan är för snitslad! Då sker nödvändiga eftergifter åt förenklingen. Tvånget att vara heltäckande skapar ytlig behandling av ämnet. Givetvis refereras till forskning, främst György Lukács och Michail Bachtin, vars viktigaste verk är skrivna för snart hundra år sedan.

 

I det som borde ha blivit en personlig berättelse försvinner Elams särart och hon görs osynlig. Att den, som har påpekats i recensioner av den här boken, fyller ett snart sjuttioårigt tomrum sedan Björcks Romanens formvärld (1953) stämmer inte heller. Aris Fioretos gav 2016 ut Vatten, gåshud, som är en högst personlig berättelse om romanen, det vill säga allt som Elams bok inte är. På tal om årtal hade det varit önskvärt om Elam kunde bestämma sig för när Jane Eyre publicerades (svaret är 1847), liksom Marlon James En krönika om sju mord (svaret är 2014).

 

Tyvärr tar Elam upp trådar som hon inte nystar upp, såsom hur romanen hela tiden har lekt med kontraktet mellan det påhittade och det äkta. Åtminstone sedan Daniel Defoes romaner har detta gäckat läsarna. Elams exempel är från Robinson Crusoe, men mer flagranta bevis finns i Moll Flanders och Pestens år. När hon tar upp de stora modernistiska förnyarna Proust, Woolf och Joyce är det gott om värdeomdömen som inte tillför särskilt mycket: ”Frågan är om tilltron till romanens möjligheter att gestalta och avslöja verkligheten någonsin har varit större än hos Proust. […] Få har efter Woolf lyckats så väl med att gestalta verkligheten […] frågan är om någon före Woolf hade lyckats få ögonblicket att rymma så mycket levd erfarenhet som hon gjorde. […] Att ge kvinnan sista ordet och dessutom låta henne lovsjunga kroppens begär hade ingen gjort i romanen före Joyce.”

 

Ändå ska väl den som inte är fullt bekant med romanens historia ha behållning av Elams berättelse. Att den lika gärna kunde ha skrivits 1972 är sorgligt, men när hon i slutkapitlet tar på sig siarkåpan utmynnar det inte i något mer originellt än ett underförstått konstaterande att tv-serien är den nya romanen. Jaha, inte visste jag att vi skulle tas tillbaka till 2010 så plötsligt.