Ringa hem, Ida Börjel, Ariel

 Sedan den ryska invasionen i Ukraina i februari har poeten Ida Börjel engagerat sig starkt för att uppmärksamma allmänheten på de vidriga överträdelser som pågår. Det kanske ändå inte riktigt har framkommit i rapporteringen, vilka oerhörda övergrepp som blottläggs. För det är inte något unikt med detta krig, och borde ha varit den omedelbara reaktionen när kriget bröt ut: exakt sådana här avskyvärda handlingar är effekten av alla krig:

 

Nastia     lilla fågel     givetvis strider jag

vad trodde du     Nastia     jag

kan ta en snubbe och bara     b a m

i huvudet     med ett maskingevär

Kalasjnikov     PKM     jag kan

genomborra hundra människor

slita av själva huvudet

tror du mig inte

Nastia     jag har blivit

helt sabbad här

för din skull     jag är helt galen

 

Den som talar här är en rysk soldat som ringer till sin partner. Samtalet är avlyssnat av den ukrainska underrättelsetjänsten, och de har kontinuerligt översatts till engelska på www.wartranslated.com. Nastias svar finns med, hjärtskärande nog: ”Hur ska vi kunna leva tillsammans sen”. Det sker i Ida Börjels nya bok, utgiven på förlaget Ariel, som drivs av Mikael Nydahl som nyligen fick pris av Kristianstadsbladet för sitt arbete som sätter ljuset på begränsningar för yttrandefriheten i Ryssland. Ringa hem heter Börjels bok, där hon har översatt till svenska från dessa samtal, och arrangerat dem till ”dokumentärdikt”, som undertiteln lyder.

 

Soldaterna ringer hem till mamma, till pappa, till sin mormor eller farmor (”Ringa Babusjka”), till sin partner, och slutligen ”till någon (till dig)”. Börjel visar i ett efterord att beteckningen ”ryss” är för vag i sammanhanget, för många av de stridande är hämtade från olika minoritetsfolk, som burjater, tuviner, dagestanier, tjetjener. Påfallande är hur unga många av dem är, hur vilsna, hur ensamma, hur skräckslagna, hur uppgivna, hur cyniska.

 

I ett förord påminner ryska regimkritiska journalisten och författaren Sergej Lebedev – han är översatt tidigare i Ariels serie ”Gotlandssamtal” – om dikten ”Preussiska nätter” av Soljzenitsyn, som skildrar våldtäkter av tyska kvinnor efter andra världskriget: ”På madrassen / har ett kompani, kanske en pluton, dragit fram. […] / Gör flickan till en kärring, kärringen till ett lik.” Lebedev konstaterar torrt: ”Dikten finns inte med i undervisningen i ryska skolor och universitet.”

 

Lebedev lokaliserar den ”ondskans uppriktighet” som inte skäms för sig, och den finns förstås med i de ryska samtalen, om än uppblandad med en mängd motstridiga känslor. I de flesta fallen är det en förvirrad yngling som talar, som inte har något intresse av territoriet Ukraina. Bokens omslag visar en skräckslagen hare, och den diminutiva formen ”lilla hare” eller ”harunge” – zajtjonok – är ett vanligt smeknamn på ryska.

 

Tortyr och mord hör till vanligheterna, och det är mycket som upprör, till exempel nivelleringen: ”Jag känner inte ens någon ånger längre / när jag kom upp i fler än tjugo / så lugnade jag ned mig”. Den så kallade stridsmoralen är låg: många av befälen verkar överge sina trupper, och ofta används eufemismen ”försvunna” när de talar om döda soldater, vars omfattning alltid överskrider den offentliga rapporteringen. Lögner och språkförvrängningar utnyttjas i propagandamaskineriets tjänst.

 

Med mammorna pratar pojkarna om känslor, och de förhandlar och skänker pengar till utpressare för att få hem sönerna. Med papporna pratar de mest om bilar och vapensorter. En gång nämner en flickvän att hennes kille gärna får våldta ukrainska kvinnor, bara han kommer ihåg att använda skydd.

 

Nu har jag mest talat om innehållet, men det känns också mest akut och nödvändigt. Du kanske undrar: hur blir det poesi? Då och då bryter ändå Börjels egen röst in, som när partiet ”Ringa Babusjka” sätter dikten på vänstersidan (ett grepp Börjel utnyttjade i sin bok Ma från 2014). Där finns, likställd med Nastias tidigare refererade replik ”Hur ska vi kunna leva tillsammans sen” det mest hjärtskärande i denna bok:

 

      ingen

kan ha två dödar

men alla har en

och döden kommer svara

innan den blir tilltalad

 

Det är lika lönlöst att hejda krig som det är att hejda en glaciär, menade den amerikanska författaren Kurt Vonnegut, med erfarenhet från bombningarna i Dresden 1945. Ändå skrev han sina anti-krigsböcker. Och ändå måste vi fortsätta försöka hejda det ohejdbara. Och om de journalistiska texterna allt för ofta gör halt inför skändligheterna finns det all anledning att dröja vid Börjels projekt. Några av dikterna publicerades i Dagens Nyheter i somras, men de förtjänar större spridning. I en intervju med Linn Ullman berättade hon att hon under en depression skrev ut favoritdikter i stort format och hängde upp dem i träd i en närliggande park. Jag får lust att göra detsamma med Börjels dikter, sätta upp dem överallt så att de blir lästa.