Efter sin sällsynt hårt berörande debut Obehaget om kvällarna har det blivit dags att återigen ta ett djupt andetag och uppslukas av ännu en nedstigning i det inferno som Marieke. Lucas Rijneveld har valt att förlägga sin fiktiva värld till. Min dyra ögonsten har beröringspunkter med debuten: den utspelar sig i den nederländska landsbygden där den reformerte kyrkan håller pli på befolkningen. Familjen härbärgerar hemska hemligheter, och barnen är utsatta offer för vuxenvärldens påfund.
Samt att intrigen nuddar författarens egen biografi. Tidsangivelserna är på pricken när den unga flickan är fjorton året 2005, precis som Rijneveld. Men perspektivet är utbytt: här är det den vuxne mannens synvinkel som helt tar över berättandet – romanen är en enda lång monolog författad i fängelset av förbrytaren, den 49-årige veterinären som blir besatt av Putto, som omväxlande kallas ”min dyra ögonsten”, ”min himmelskt utkorade”, ”min rara skatt”, ”mitt lilla smyckesdjur” … Originalets Mijn Lieve Gunsteling pekar ut det underanvända svenska ordet ”gunstling” som alternativ till ögonsten.
Det liknar Nabokovs Lolita? Ja, återkommande gånger lånar Rijneveld grepp från denna ökända roman om en pedofil som utnyttjar en ännu yngre flicka. Till exempel berättarperspektivet och ord som ”nymfett”, begrepp som ”mina länders eld”, liksom att hon liknas vid en fjäril då och då. Dessutom är förövaren bildad och beläst – han citerar Emily Dickinson och Samuel Beckett när han gör sina närmanden.
Och Rijnevelds språk är liksom hos Nabokov gnistrande. ”You can always count on a murderer for a fancy prose style”, som hans protagonist Humbert Humbert redan på första sidan proklamerade. En skillnad är dock den distans Nabokov använde: hans roman är så estetiskt skimrande, och han berömde sig också av att aldrig ha använt ett vulgärt ord. Hos Rijneveld dominerar det smutsiga på alla plan, både bildligt och bokstavligt. Miljön är så viktig i allt han skriver, där i synnerhet lukterna fångas in precist, och det köttiga hos djuren tar sig in hos människorna, med tungor och djurpenisar (jo, det är mycket penisar, fallosar och ”mördarhorn”).
Utifrån de mardrömslika scenarierna vecklas veterinärens historia ut, från kyssar och smek till regelvidriga övergrepp, vars detaljrikedom utelämnas här men definitivt inte i romanen. Även för den som inte är ett fan av triggervarningar kan det finnas fog för en sådan. Flickan är besatt av Kurt Cobain, Roald Dahl, Kate Bush, 9/11, Stephen King, Freud och Hitler – den sistnämnda besöker henne ibland, i kusliga manövrar mellan det verkliga och det orimliga.
Svartsjukan, förtvivlan och vanföreställningarna styr veterinärens långa bekännelse, med alla sina lögner och svek, och grova feltolkningar av minsta ögonkast och gest och åtbörd. Inbillningen är en stark katalysator som motiverar hans agerande. I bakgrunden finns också avgörande händelser i det förflutna. Mer än en gång påpekas hur det är skörhet snarare än skönhet som utgör Puttos lockelse. Hennes mamma har övergivit familjen, och ett av hennes syskon har dött. Och i något som liknar en provocerande förenkling har veterinärens mamma förgripit sig på honom upprepade gånger när han var barn. Så en enkel förklaring skulle lyda att han söker sig till ett barn eftersom han själv är ett barn.
Rijneveld styr skickligt undan sådana banala psykologiseringar. Nyligen såg jag filmatiseringen av Joyce Carol Oates roman Blonde, tyvärr en stor besvikelse, och ett flagrant exempel på misery porn, där den mest betecknande scenen var när Norma Jean vinglar omkring drogad och oförmögen att känna igen sin make, Arthur Miller. Hon mumlar förvirrat: ”What business of yours is my life?” Något liknande kan sägas om den som utväljs till ögonsten av pedofilen i Rijnevelds roman, att det riskerar att bli ett vältrande i det eländiga, där offret görs för mycket till ett villebråd utan agens.
Nog är det en svår balansgång, och det hade kunnat bli lika exploaterande som i Andrew Dominiks film. En tänkbar läsning av Rijneveld kan säkert hitta det smaklösa. Är det möjligt att förstå en person som veterinären? Det går förstås att som Nabokov åstadkomma distans, men Rijneveld har valt en annan metod, att låta oss följa tankebanorna hos förövaren helt utan censur eller avstånd. Och det är ohyggligt.
Kanske extra ohyggligt i kraft av det språk Rijneveld har till sitt förfogande, ett bildspråk som hela tiden lyckas sätta känslor på pränt. Som när flickan säger att hennes ”känslor vägde lika mycket som Hitlers tyngsta stridsvagn”. Och när hon får besök av Hitler har han ”svarta stövlar med små hakkors på skaftbården och sulorna var alltid leriga, som om han klampat genom skogarna i ditt huvud”. Det otäcka ligger också i själva argumentationen, hur han pendlar mellan brist på insikt och total kännedom om hur mycket skada han åstadkommer.
Men allra viktigast är hur Rijneveld i de små subtila gesterna visar hur skadad flickan blir. Vid ett tillfälle bryts illusionen när veterinären lämnar henne efter en osmaklig scen på ett obduktionsbord: ”jag åkte min väg och såg inte att du försökte ta några hoppsaskutt, att du försökte men att det inte gick, inte som förut.” Nog antyds ett medvetande om sin uselhet hos berättaren här, men typiskt nog hejdar det inte honom från att öka graden av uselhet.
Att läsa Rijneveld är sannerligen utmanande och utmattande. Jag kan inte bestämma mig för om det är en bra idé att läsa mot ett stressigt recensionsdatum eller att sprida ut läsningen över en längre tid. För det är minst sagt jobbigt att under så lång tid umgås med den här romanen och vara i dess sinnevärld. Kapitlen må vara relativt korta, men utelämnandet av styckesindelning bidrar till klaustrofobin, för att inte tala om det påfrestande i att umgås så nära med brottslingens begärsstyrda tankevärld. Med andra ord: efter en jobbig bok har Rijneveld nu skrivit en ännu jobbigare bok.
Jag nämnde tidigare Nabokov, och tematiskt finns onekligen likheter, men stilistiskt närmar sig Rijneveld snarare William Faulkners besynnerligt monomana prosa. Den som så önskar kan gärna parallell-läsa denna roman med Jasons monolog i Stormen och vreden, och det är förstås ett gott betyg till Rijneveld att bli jämförd med 1900-talets bästa Nobelpristagare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.