Blodbok, Burcu Sahin, Bonniers

Vad är en blodbok? Ordet ger mig minst två associationer: dels ett visst träd, och dels en otäck bild av en bok tillverkad av blod. Den senare associationen torde ha legat närmare till hands när Christine Falkenland valde den som titel till sin fjärde gotiska diktsamling 1995. Blodbok heter också Burcu Sahins nya diktsamling, som nog anspelar på minst båda mina associationer. Trädet syns på omslaget i hårt stiliserade svarta bladverk. Men blodet är inte bara metaforiskt. För här har Sahin skrivit en bok som tar itu med vår mörka historia.

 

En historia om förtryck, kolonialisering, tvångssteriliseringar och rashygien. Det är en ovanlig bok, där Sahin gör ett journalistiskt arbete: hon går till arkivet, utifrån principen som inledningsvis dikterar som en anklagelse:

 

Berätta mindre om historien, mer om dig själv

 

Denna gång svarar jag på

            ett språk jag inte känner igen:

 

Fråga träden vad de vet

istället för att anklaga mig

för att inte kunna deras namn

 

Ovanlig är också den teknik Sahin har valt att framställa sina idéer på: det sker i tre led, där vi först får en lägesbeskrivning, följt av det konkreta arbetet i arkivet, och så en utblick mot en framtida gärning. Hon skriver om behovet av framåtrörelse, av utveckling, och samtidigt behovet att bevara det som har varit. Det blir en slags syskonbok till Joanna Rubin Drangers Ihågkom oss till liv.

 

Sahin skriver om förutsättningar, om att vara andras studieobjekt och vad det gör med blicken på sig själv. Det finns många sätt att bli objektifierad på. Dikterna berör också avsaknaden av hemkomster, den vilsenhet som den som får höra att den här platsen inte tillhör dig och de komplikationer som uppstår därur. Det är ett idogt arbete som ska protokollföras. För att förstå sin samtid kan man behöva förstå sitt förflutna, och de övergrepp som utfördes då. Allt var sannerligen inte bättre förr, och en bok som denna kan fungera som en nödvändig påminnelse om detta enkla men förbisedda faktum.

 

Till det allra mest spännande med den här boken hör hur raffinerat den är skriven, där Sahin kombinerar torr dokumentation med spänstig lyrik, där det journalistiska reportage utnyttjar poesins verkningsmedel. De olika stilarna går in i varandra, och ibland skrapas texten sönder och vittrar bort. Som när Linnés bok Nemesis Divina utsätts för raderingar, med ord som ryckts loss och friställs på boksidan.

 

Avses vetenskapsmannen Linné eller rasisten Linné? På något sätt båda, antar jag. Även den som är fiende till cancel-kulturen kan finna det inspirerande att vräka statyer i sjön. Den här collage-boken är uppfordrande och allvarlig i sina lekfulla upptåg. Ibland kan utfallen ge ett för stelt intryck, när referat av Linnés gärning mer liknar en lärobok för grundskolan än en dikt: ”en nordisk typ, en botaniker som skriver på ett dött språk, han tror att arterna är beviset på naturens balans, en gudomlig ordning”. För all del, men kanske något för överflödig information.

 

Å andra sidan parerar Sahin ofta nog det knastertorra med språklig finess. Och när hon går i dialog med Linné bränner texten till, och det är lätt att gilla träd mer än Linné, något jag inbillar mig att Sahin kan skriva under på. Här finns flera intressanta utvikningar, som var och en bildar spännande vägar att följa och vidareutveckla på egen hand. Med andra ord är Sahin mer intresserad av att väcka engagemang och frågor än att peka ut enskilda och varaktiga svar.

 

Hon visar också hur muséer är uppbyggda av stölder, att övergreppen har tillåtits fortsätta in i vår tid. Sahin visar vilka intressen som styr: ekonomiska, förstås, och vinstintressena gör oss känslomässigt bedövade. Till vår tid hör också en katalogisering av hatbrott, som först listar några vita offer, Ronny, Gerard och John. Den sistnämnda kan identifieras som John Hron, som mördades av nynazister 1995. Här avlöses de av de rasifierade Lavin, Ahmed och Nazir, som föll offer för en maskerad mördare vid en skola i Trollhättan 2015 (på dagen sju år sedan i dag).

 

Sahin vill skriva en ny slags dikt, och det är en gynnsam väg att gå efter en debut (Broderier) som utlovade så mycket. Redan nu med sin andra bok visar hon att vi har att göra med en poet med unika förutsättningar, och att hon befinner sig i en framåtskriden utvecklingsfas. Hon skriver om önskan om förbättring, och påminner om att all genuin konst strävar mot det goda och optimistiska; hon vädjar helt enkelt till vår potential till att ställa saker till rätta.

 

Där finns också en textremsa som avslutar boken, med inlånade allusioner till Rut Hillarps kända credo ”När stormen kommer är du redo”, som hos Sahin låter så här: ”När katastrofen kommer / är jag inte redo”. Den här remsan är en stark avslutning på en i övrigt stark bok, en remsa som vecklas ut till en textväv, i en dikt som inte vill något annat än att fortsätta göra sin verkan. Må den nå fram till läsare, och må den fortsätta kommunicera sitt budskap om förbättringar och uppmaningar om att bryta tystnadskedjor: ”Varför ska jag tröstas / när andra går under / Det finns ingenting att bevisa / Är tystnad en protest / eller ett sätt att skona sig själv”.