Vinterrecept från kollektivet, Louise Glück, översättning Jonas Brun & Stewe Claeson, Rámus

Sju av den amerikanska poeten Louise Glücks tretton diktsamlingar finns översatta till svenska. Det kan vi i hög grad tacka Nobelpriset för: sedan hösten 2020 har takten intensifierats, tack vare insatser av Jonas Brun och Stewe Claeson. De har bedrivit ett växelbruk, men till den allra senaste boken som kom i vintras, Winter Recipes from the Collective, har de arbetat tillsammans.

 

På svenska blir titeln logiskt nog Vinterrecept från kollektivet, och den korta boken följs av en brevväxling mellan översättarna. Fullt medveten om att mindre än 8% läser för- och efterord vill jag ändå slå ett slag för detta efterord. Där samtalar två läsare med full insyn i hur Glück skriver, väl insatta i tematik och stil. Så det är ett lärorikt samtal, av värde för var och en som inte enbart bryr sig om översättningens spörsmål, men som också vill lära känna poeten bättre. Claeson till exempel kallar henne den minst sentimentala poeten han känner till. Vi får också en hint om den nya prosaboken som inom kort släpps på engelska, en novell som också blir Glücks första försök att skriva skönlitterär prosa (två essäböcker finns på svenska, tyvärr ej översatta ännu).

 

Efter sina fyra första böcker – varav ingen hör till de som översatts till svenska men som finns i samlingsvolym på engelska – har Glück ägnat sig åt mer sammanhållna böcker. Hur ska då den här vinterboken summeras? Kanske att den inte enbart ägnar sig åt det du mest förknippar med vintern som litterär bild: åldrande och mörker. Men ett slags trotsigt hopp, ett ljus trots allt: ”Boken innehåller bara / recept för vintern, när livet är hårt. Om våren / kan vem som helst laga en god måltid.”

 

Spelet mellan ljus och mörker hör till bokens givna höjdpunkter, och jag minns att jag var lite ambivalent när jag läste den i december. Att det finns starka enskildheter, onekligen, men också en del slöare inslag (som en onödigt banal pik mot den avgående presidenten Trump). Mer imponeras jag av den visdom som dikterna uttrycker, där enkla utsagor ges ny spänst tack vare en originell blick på världen. Då undviks också den trötthet vi annars förknippar med hög ålder.

 

Dikterna behandlar hårda erfarenheter, och visar att åldrandet bland annat innebär att smällarna blir hårdare, mer obönhörliga. På vintern råder mörkret, absolut är det så, men som sagt bistår Glück med en ovanlig form av optimism också, och en försoning som ibland har saknats i de tidigare böckerna. Det betyder inte att tilltalet är mjäkigt eller inställsamt, som när hon diskuterar relationen till mamman, och funderar på om hon var ett jobbigt barn:

 

Så synd att jag fick

ett språk, och förlorade förbindelsen

till det där minnet. Min mors kärlek!

Allt för snart visade sig

mitt sanna jag,

robust men vresig

som en väckarklocka.

 

Det finns förbindelser mellan Glücks böcker, som utgör ett livsverk där det är svårt att välja favoriter eller välja bort någon enskild installation. Familjen hör till de teman som oftast berörs, liksom relationen till både den yttre världen och de inre banden till den egna personen, den egna individen. Om ett starkt enskilt tema ska utkristalliseras kan det heta ”närheten”. Närheten till livet, till människorna, till självet, till minnena. När som helst görs det andra tillgängligt som en möjlig tillflykt och nödvändig fristad.

 

Till det allra mest sympatiska med Louise Glück hör också hur otvunget hon umgås med metaforerna. Medan det för länge sedan skrevs en klassiker inom lingvistiken, i namn av Metaphors We Live By, av George Lakoff och Mark Johnson, kunde Glücks bidrag heta ”Paradoxes We Live By”: ”Hela livet söker vi den [kärleken], / också sedan vi funnit den.” Metaforerna – och paradoxerna – hjälper henne att författa en ovanlig form av självbiografi, där hemligheterna och integriteten bevaras.

 

Slutligen något om översättningen av det omisskännliga amerikanska idiomet. Glück skriver en talspråklig berättande poesi av ett slag som inte riktigt har en svensk tradition. Därför känns det en smula exotiskt att läsa henne på svenska. Att översättningen fungerar så bra är förstås resultatet av ett övervägt arbete, där Brun och Claeson den här gången alltså samarbetar. Men problemet ligger inte enbart i att till en okänd terräng – svenskan, alltså – överföra något som ingår i en upparbetad tradition. Det blir också lite missvisande när originalets korthuggna satser blir mer vidlyftiga på svenska.

 

Ett exempel från en av stroferna. Originalet har 29 ord, svenskan har 35 ord. Dessutom är av engelskans ord 20 stycken – en klar majoritet – enstaviga, medan svenskan tvingas till avsevärt fler två- och trestaviga ord:

 

How heavy mind is,

filled with the past.

Is there enough room

for the world to penetrate?

It must go somewhere,

it cannot simply sit on the surface –

 

Så tung jag är till sinnes,

jag tänker bara på det som varit.

Finns det tillräckligt med plats

för världen att tränga igenom?

Någonstans måste den ta vägen,

den kan inte bara stanna på ytan –