Nightcrawling, Leila Mottley, Bloomsbury

Visst, det vore enkelt att genast säga något om Leila Mottleys ålder, om det häpnadsväckande i att hennes debutroman Nightcrawling från i somras gjorde henne till den yngsta att någonsin nomineras till Bookerpriset. Men det går att säga ungefär som med Aya Kanbars svenska debut Hyperverklighet från i fjol. Det som faktiskt är mer häpnadsväckande: att det här är en så bra roman, en roman som överskrider ålder och fördomar.

 

Smuts är ett dominerande tema i romanen. Sjuttonåriga Kiara lever tillsammans med sin bror Marcus, som förgäves väntar på att slå igenom som rappare. Pappan är död, mamman är väck, eller bara att hon har glömt bort att vara mamma. I sanningens namn är hon inlagd på ett ”halfway house”, ett slags rehab eller vårdinrättning för kriminella. Hyresvärden vill höja hyran, Kiara tvingas ta till åtgärder för att få pengar. Hon dricker några drinkar för många och en man som bär en slips mönstrad som en polkagris raggar på henne. När han legat med henne och efteråt vårdslöst ger henne några sedlar förstår hon att det finns något hon kan göra för att överleva.

 

Mottleys roman utspelar sig i Oakland, USA, och året är 2015 när historien inleds. Men atmosfären kunde lika gärna ha förlett en att tro att vi var i Charles Dickens 1800-tal. Här finns den föräldralösa hjälten, skurkarna som skor sig på naiva drömmar om förbättring, allt förmedlat på ett glasklart osentimentalt språk, utifrån huvudpersonens egna trasiga talspråkliga perspektiv. Det är tidlös socialrealism. Vännen Alé finns där, och Kiara tar sig an grannens pojke Trevor, men allra mest måste hon sköta sig själv för att något ska bli gjort. Historien som berättas är omisskänneligt Kiaras egen, men den delas av många.

 

Stilen är filmisk, med vissa scener som framförs i slow motion, och intrycken förs fram kontinuerligt och metodiskt. Bildspråket är konsekvent och genomtänkt, färgat av miljön. När Kiara träffar en torsk kan det beskrivas så här: ”He opens the back door for me and I crawl in. I’m hit again with this scent of oil, but now it’s mixed with a sweetness, like vanilla has found its way into his car and made love to the machinery.”

 

Det är skrivet på ett smart sätt som ändå inte stör eller skrapar sönder illusionen av fiktion, utan låter det verkliga rastret lägga sig över det som skildras. Romanen handlar om omsorg, om de människor som ställer sig utanför samhället inte i en romantisk pose utan därför att det är livsnödvändigt att de befinner sig där. Och det som övertygar med romanen är hur skickligt Mottley ger Kiara en egen röst, låter henne framträda som en individ i fullt trovärdig skepnad.

 

Här måste också värderingar omprövas och all normalitet ifrågasättas. Tillvaron är billig, skitig, solkig. Grannpojken Trevor lever också i full misär. Behov och instinkter försöker samsas och uppnå någon form av samvaro inom gestalterna, när de bryts mot varandra. Händelseförloppet blir allt mer mardrömslikt, allt mer präglat av de våldsamma visionerna när Kiaras leverne leder henne mot allt farligare instanser. Detta sker – vissa skulle kalla det paradoxalt, men jag väljer att kalla det ödesbestämt – när polisen får upp ögonen för henne. Polisen, som mer än gärna tar tillfället i akt att ytterligare förnedra en tonåring som är ute och kravlar på nätterna. Är det en nidbild? Nja, snarare en autentisk bild av hur maktutövande fungerar i verkligheten.

 

Mottleys roman blir en historia om motstånd, hur den revolutionära rörelsen med de svarta pantrarna, som pappan deltog i, har klingat av i letargi. Politiskt handlar kampen nu inte längre om att åstadkomma förbättringar eller ens förändringar i livssituationen – det handlar enbart om att överleva. Detta – överlevandet – är det villkor som dikterar våra liv.

 

Jag sa innan att Mottley skriver smart. Ja, det är en roman som gärna använder intelligenta maximer, något som förstärker draget av desperation hos karaktärerna. Länge kan jag dröja vid några av de hårda sanningar som uttalas: ”An orchestrated love is almost more precious than a natural one; harder to give up something you spent that long making.” Där och då visar Mottley att i sällsynta stunder är vishet något som kan göras oberoende av ålder och erfarenhet, att det som krävs är ett känsligt och mottagligt sinne.

 

Dramaturgiskt skickligt byggs spänningen upp genom ett händelseförlopp som tar några oväntade svängar. De skarpa iakttagelserna om makt, ansvar, lojalitet, försvarsmekanismer, stolthet, vänskap, samvete, svek och beroende bidrar också till mitt intryck att det här är en minnesvärd roman. Mottleys analys är koncis och hårt anklagande: så här ser segregationen ut, så här förödande är bristfällig fördelningspolitik i realiteten. Så här orättvist har samhället blivit. Och vill du fortfarande tro på att skönlitteraturen kan bära samhällsfrågor av vikt är det här en given roman att läsa.