Regnet, Maxim Grigoriev, Bonniers

Efter sin framgångsrika roman Europa är förväntningarna höga på Maxim Grigorievs nya roman. Tyvärr är den en besvikelse, en ganska förvirrad historia som inte riktigt griper tag.

 

Det var mycket snö i Maxim Grigorievs förra roman, Europa. Därför är det inte så konstigt att hans nya roman heter Regnet. Den ser ut som en syskonbok, snarlikt formgiven. Men det är en på flera plan annorlunda läsupplevelse.

 

Spelplatserna Nice och Paris har bytts ut mot Porto. Vi befinner oss fortfarande i ett Europa i sönderfall, om än mindre påtagligt utifrån ett yttre sjangserande. Den stora skillnaden är hur den är berättad. Medan förra romanen var huvudpersonen Nikitas monolog är det här ett körverk med många olika karaktärer.

 

En rysk exilförfattare intervjuar några yngre människor på drift i Portugal. Historien utspelar sig under månaderna från september-april. Som bekant regntunga månader. Det är också månader med bokstaven ”r” i sig. På 80-talet tog Carina Rydberg – aktuell med Vitt slödder förra veckan – fasta på perioden maj-augusti, i romanen Månaderna utan R. Därför kunde sägas att Grigoriev den här gången har skrivit en ”Månaderna med R”-roman.

 

Det som berättas är inte helt lätt att ta fasta på. Deras röster avbryts ständigt, så ofta lämnas de mitt i en mening, med ett pockande kommatecken som driver hela framställningen framåt. Många har vittnat om hur besvärligt det var att läsa Europa. Själv tyckte jag den var oavbrutet underhållande. Det är tyvärr lite svårare att ta sig igenom Regnet. Men beror det på romanen eller beror det på mig?

 

Att läsa Grigoriev den här gången påminner om att kliva rätt ned i en strömvirvel. Det tar tid för rösterna att bilda en sammanhållen berättelse. Kanske jag blir missnöjd av det enkla skälet att det inte liknar någon annan läsupplevelse. Kanske jag tycker det blir för experimentellt. Kanske det finns en poäng i hur språket splittras för att gestalta människornas inre splittring, men det är i så fall för monotont utfört.

 

Självklart har Grigoriev en relevant poäng i hur större städer påverkas av samhällsförändringarna och de evinnerliga gentrifieringspåfund som de utsätts för. Kapitalismen har utarmat många städers själ, och som jag uppfattar den här romanen reagerar ungdomarna på detta, och utför en allt mer konkret protest.

 

Men de många rösterna bildar en ljudkuliss, och mer än roman liknar det ett hörspel eller en radiodokumentär. Berättaren förblir en stum närvaro i kulisserna. En del kloka saker sägs om passiviseringen, om utanförskap, om den cyniska bostadsmarknaden, om exilen och den vilsenhet den medför, men allt detta riskerar att flimra förbi i flödet av alltför anonyma röster.

 

Sällan har jag läst en så svårtillgänglig svensk prosabok, och då har jag ändå läst allt av Lotta Lotass. Grigoriev är en anomali, och med den här romanen ställer han sig ännu längre bort från mittfåran. I sina bästa stunder är denna tunna men besvärliga bok en vemodig meditation över bristen på gemenskap. Men mest av allt är den, och det tar emot att säga det, en besvikelse.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2022)