Ett bättre djur, Eric Rosén, Weyler

En kakelsättares eftermiddag heter en av Lars Gustafssons mer bemärkta romaner. Det är tänkbart att Eric Rosén, journalist på Aftonbladet, har denna roman från 1991 i åtanke när han nu ger ut sin första roman Ett bättre djur. Den handlar om plattsättaren Marcus, vars fru Charlotte dör och lämnar honom ensam med tonårsdottern Elin.

 

Det här är ingen spoiler, utan det utgör själva premissen. På ett beprövat grepp får vi därefter följa Marcus minnesarbete och olika sätt att deala med sorgen. Deala? Ja, för här rör det sig om att både hantera och köpslå. Där ingår ett rättshaveristiskt projekt, där han anklagar den ansvarige läkaren och ska ställa kliniken till svars för felbehandling.

 

Trovärdigt? Jovars. Ändå är distansen till Marcus för stor när vi ska ges tillträde till hans innersta. Att skildra en rättshaverist är berömvärt på många sätt, men det blir oklart vad syftet är med att presentera honom så omständligt och ingående. Stilen är för protokollartad, för schematisk.  

 

För tyvärr är det här ingen helt lyckad roman. Rosén skriver monotont och stillastående. Stundtals inleds varje mening identiskt med pronomenet ”Han …” Det är också gott om detaljer som ska registreras, och en  redovisningsplikt av sällan skådat slag. Det vore önskvärt att Rosén hade litat mer på läsaren, som här behandlas som någon med överdrivet intresse för båtfärder och bilåkning som redovisas med truismer av typen ”Bilen innebar frihet”. Eller när vi får veta att det minsann är befriande med konkret kroppsarbete, för att man ser resultatet efteråt!

 

Det blir övertydligt när Rosén vill åt de känslor som bränner och gör ont, men bara nuddar vid dem, som drabbades han av beröringsskräck efter de eftertraktade intentionerna. Marcus får svårare sömnsvårigheter, han missköter jobbet. Att skriva om självmordskänslor är inte det lättaste. Rosén försöker och försöker att visa Marcus skamliga känslor, men det blir krampaktigt. Vi får också otaliga recensioner av djupfryst färdigmat som konsumeras:

 

   Det blev en Creamy garlic chicken från Dafgårds. Ett av de säkra korten, även om den vackra bilden på paketet naturligtvis inte alls liknade den grå uppkastning som under små torra iskristaller mötte Marcus när han stod vid diskbänken och tog bort emballaget. Sex minuter i mikrovågsugnen, samt salt och peppar, gjorde ändå att rätten såg ganska fräsch ut.

   Paprikabitarna var stora och fula, de såg inte smakfulla ut, men såsen fick nytt liv av uppvärmningen och spaghettin såg lika bra ut som den man kokar själv.

 

Även om man ponerar att ovanstående är menat som parodi blir det inte automatiskt god litteratur. Alla dessa obetydligheter prickas av i sedvanlig ordning. De återkommande försäkringarna att han älskade Charlotte blir lite tröttsamma i längden – jag har nog aldrig läst en roman där ordet ”älska” varit så frekvent. Vi får också lite lagom ljum Stockholmskritik. Dottern reduceras till en trulig statist. Det finns också en benägenhet att sätta igång förenklingar när vi ska ta del av Marcus färd mot ett allt mer lön- och tröstlöst projekt, att åstadkomma en rättvisa i efterskott. Han kontaktar pressen (gissa om Aftonbladet står först på tur). Och tillbakablickarna pressas in och fyller ut den annars mer än lovligt tunna storyn.

 

Om det här är en ”En plattsättares eftermiddag” värd att utmana Gustafssons minor classic inom gebitet? Nä, snarare är det en platt roman där rörelsen mot den förutsägbara katastrofen är koreograferad och tydligt följer en snitslad bana.