Sidor

21 sep. 2022

Inga bekymmer-bekymret, Mattias Alkberg, Teg Publishing

Vem är Mattias Alkberg? Svensk kulturs Sisyfos, kanske? Nu accelererar han. På tre år har han gett ut tre stenar böcker, i en sammanhållen trilogi. Den helröda Med rätt att dö (2020) följdes av den helsvarta Tidiga Exploited (2021), och så nu då: den helvita Inga bekymmer-bekymret. Och de tre böckerna hör verkligen ihop, i sin slarvigt slängiga estetik. Det är ojämna böcker, med en nonchalant hanterad poetik som kan bli både påfrestande och underbar.


Det är också tre böcker som på olika sätt handlar om döden och varierar dödstematiken. Och ekonomin. Och politiken. Och kärleken. Och det dagliga slitet (vi måste föreställa oss Alkberg lycklig). Och poesin. Och den yttersta pessimismen. Och sanningen: ”Ingen bryr sig / om mig / lika mycket / som jag gör.”

 


Med The Bear Quartet har Alkberg gjort sexton album, och ungefär lika många i eget namn eller i olika konstellationer. Ibland tycks det mig som att han alltid har ett album aktuellt, och det är både på gott och ont. Han arbetar i ett furiöst tempo, och det spiller förstås över också på skrivandet. Poplåtar och dikter spottas ut, och ibland är kanske loskorna inte helt smakfulla. Ibland är de å andra sidan förtjusande, i synnerhet när han lyckas kombinera det fula med det vackra, eller bara hitta nya utlopp för skönheten i en ful värld.

 

Alkberg balanserar fattigdomen och förmedlar dess påverkan utan att kokettera med den. En ganska typisk låt – höll jag på att säga, men jag menar ju för tusan dikt – en ganska typisk dikt, den kan se ut så här:

 

Men hur kommer vi framåt då, Staten, nej.

Kapitalismen, nej.

Måste vi framåt då, nej.

Vi måste nedåt, bortåt,

ivägåt, härifrånåt, vartsomhelståt,

fuckoffåt.

 

Ja, mer än lovligt anarkistiskt, och det är befriande när dikterna tar dessa vägar. Det jag också gillar är hur mycket som omprövas, hur mycket som utsätts för ifrågasättande och tvivel och ändrade ideal. Så här är det, kan en dikt fastslå, bara för att i nästa rad säga raka motsatsen. Dikterna bara håller på, liksom för att se vartåt det barkar. Inte hamnar de alltid rätt, men det får gärna vara så: ibland är det nödvändigt att gå vilse för att hamna rätt, som klichén lyder.

 

Så rör sig Alkberg mer än gärna mot det låga och det gemena, mot det fula och det värdelösa. Han är självcentrerad, fast vänta nu, det är han inte alls. Han lyckas vända självföraktet utåt, mot konstruktiva platser. Och dikterna är roliga i sina sorgkantade skepnader:

 

Det tar ungefär ett helt liv

att skaffa sig ett bra liv.

Det tar ett ögonblick

att förstöra sitt eller ett liv.

Men sen då.

Eller än sen då.

 

Skevt leende tar sig Alkberg an världen. Han är rolig, han är svart, han är bara helt egen och unik i och med att han aldrig trivts med att vara fast i någon(s) fålla. Hans konstnärskap – låtarna och dikterna – representerar en vantrivsel och han är helt resistent mot det mys som svensk litteratur annars gärna söker. Mer är han inriktad på att skapa oro, att aktivt arbeta för att göra dig lite illa till mods. Vi ska dela denna vantrivsel, tycks han säga, och vi ska lära oss vistas mitt i besvikelserna.

 

I den här boken och i de två föregångarna, och väl egentligen under hela 00-talet har Alkberg skrivit en poesi som har vissa likheter med Johan Jönson. Det ska vara jobbigt att läsa också Alkberg, och det är något han lyckas med, att göra oss medvetna om hur jobbigt livet är. Alkberg debuterade ungefär när Stig Larsson slutade skriva bra poesi, och det är anmärkningsvärt vilka paralleller som finns mellan dem, främst i hur de tar sig an det Larsson på den tiden – mitten av 90-talet – kallade det medvetet dåligt skrivna. (Något som paradoxalt nog resulterade i några av hans bästa böcker, som Natta de mina och Wokas lax?)

 

Dikterna är sällsynt och hårdnackat konsekventa. Hans satir flyger inte alla gånger, men när den gör det är det storartat. Som helhet är de tre böckerna också värdefulla tillskott i en annars väluppfostrad samtida svensk litteraturkontext. De är viktiga just för att de gör motstånd, utgör ett alternativ, och blir som resultat något som borde och måste kallas den egentliga arbetarlitteraturen.

 

Egentligen har jag svårt för när något kallas punk, men låt gå för det, han skulle nog själv definiera sig så (”En sån dag […] grannen spelar punk och man är bäst”, som det heter i hitlåten ”Ragnar”). Det punkiga är här något som inte går att separera från Alkberg, det är essentiellt, och han har alltid rört sig ditåt. Han skriver i korta utfall, korta dikter som rasar och befrämjar den ilska som pendlar mellan det konstruktiva och det destruktiva.

Korta dikter, ja, men här finns också ett par längre stycken som uppvaktar essän, och dessa är så övertygande att en kan önska att Alkberg skulle ge sig på att skriva något längre stycken. För många år sedan var han inbjuden till min skola, för han hade skrivit en novell i antologin Färdlektyr som delades ut till gymnasieelever. Då läste han sin novell för eleverna, och jag minns att jag redan då önskade att det skulle bli starten på en annan typ av skrivande för honom.

 

Gärna det, för som poet har han en benägenhet till ordvrängeri, i en kostym som inte är helt klädsam. Det kan ändå inte förta intrycket av en seriöst värdig poet när han skriver om ”förhoppningen om en morgon- / dag med lite mer värdig sämsthet.” Jag uppskattar verkligen de längre inslagen i denna bok, att det är något som kunde ha utvecklats ännu mer. En annan gång. Eller så gör han något helt annat – det vi kan vara säkra på är att jag kommer att vara där, med min blick, med min hörsel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.