Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka, Sara Ehnholm Hielm, Förlaget

Fyra amerikanska kritiker bildar varsin inspirationskälla för filmkritikern Sara Ehnholm Hielms essäbok Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka. Det är Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz. De tas till användning och bildar ingångar till innovativa läsningar av film utifrån begreppen begär, dröm, fantasi. Av dem var endast Kael renodlad filmkritiker, men alla fyra har utövat inflytande, kanske i synnerhet Sontag.

 

Filmerna Pianot (Jane Campion) och Dogville (Lars von Trier) är givna stöttepelare i Ehnholm Hielms analyser. I hög grad förlitar sig dessa analyser på feministiska läsningar av kvinnoporträtten i legendariska filmer av regissörer som utöver von Trier givetvis inkluderar Bergman, Fellini, Cassavetes, Rossellini, men även Fassbinder och några till. 

 

Ehnholm Hielm skriver om ”att erövra sin blick”, och frustrationen i att upptäcka hur svårt det har varit dels att se kvinnor som något annat än i funktionen av biroller och dels hur liten andel kvinnliga filmregissörer historien har producerat – fram till 1979 var endast 0,17% av filmerna i Hollywood regisserade av kvinnor.

 

Det här är en ambitiös och matig bok på näranog 400 sidor, och den handlar mycket om drömmar, och det tål att påpekas att Hollywood ju kallas för drömfabriken. Här visas ändå att drömmarna gjort sig beroende av krass verklighet. Och Ehnholm Hielms sätt att skriva utgår från hållpunkter i de egna erfarenheterna, och berättar om egna stopp i USA i nära anslutning till den filmvärlden som dominerat vår uppfattning om filmkonst. Det var också så hon – tack vare välvillig släkt, till exempel en amerikansk moster – upptäckte Pauline Kaels kritik i New Yorker.

 

Med hjälp av konsthistorien kan Ehnholm Hielm nyansera kvinnoporträtten och ge kontext till filmens ovana att framställa kvinnor enbart som den begärda. I konst och film har kvinnan traditionellt saknat sexuell aptit, och Laura Mulveys inflytelserika teori om ”the male gaze” blir behjälplig här. I essäerna om filmer av förment feministiska regissörer – ta Bergman som exempel – använder Ehnholm Hielm en blick som kombinerar entusiasm med klarsynthet. Hon försvarar melodramat, och resonerar kring hur homosexuella manusförfattare säkerställde mer jämlika kvinnoporträtt.  

 

Film handlar också om att möta det problematiska, och i en utläggning om Bertoluccis famösa 70-talsfilm Sista tangon i Paris aktualiseras frågor som #metoo-debatten gjort mer ofrånkomliga i vår tid. Film ska så klart angripa dessa ämnen, men poängen här blir att det kan ske på sätt som motverkar sitt syfte. Ehnholm Hielms resonemang kring Antichrist av von Trier visar något av problemet – en film där regissörens privata kris spiller över så mycket på filmen att den sluter sig kring sina neuroser och blir ett självförtärande monster. Det våld mot kvinnor som exempelvis von Trier är så intresserad av går också att kontextualisera, och det exempel som används blir Hitchcock, som arbetade i en tradition som vant sig vid ”att avguda kvinnor innan de slits i stycken”, som Ehnholm Hielm missbelåtet konstaterar.

 

Tids nog, efter den omvälvande upplevelsen med Campions Pianot, upptäcker Ehnholm Hielm att det finns kvinnliga regissörer, som Agniezka Holland, Kelly Reichardt, Sofia Coppola, Andrea Arnold, Sarah Polley och Debra Granik. Med viss sardonisk humor konstaterar hon: ”Jag samlade på dem som sällsynta naturupplevelser: vulkanutbrott eller solförmörkelser.” Och kapitlet om Arnold går igenom hennes relativt korta filmografi, och det är ett vasst analysarbete som utförs, med fokus på filmatiseringen av Svindlande höjder.

 

Här kallas kritikerna de sista romantikerna, de sista som äger förmågan att på djupet beundra konstverken och skänka dem den respekt de förtjänar. Med Ehnholm Hielms ord: ”Att beundra kan vara en livslång strävan att höja sig till den beundrades nivå.” Sant, även om det är befogat att beakta Snusmumrikens varning i Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet: ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket.”

 

För ett par år sedan läste jag Sara Ehnholm Hielms essäbok om läsning, Och hjärtat, det var mitt. Den var ovanligt skarp och bra, så det var givet att jag också var intresserad av denna nya bok, trots att mitt eget filmintresse varit i dvala sedan åtminstone femton år. Å andra sidan är Ehnholm Hielm bara måttligt förtjust i de superhjältefilmer som dominerat marknaden sedan dess, så nog finns det mycket att hämta i hennes bok även för den som inte är helt uppdaterad på superhjältar och Star Wars-franchisen.

 

Än en gång visar hon att bra essäkonst blottar sig och använder det privata i konstruktiva syften. Då uppmuntras vi att själva vända blicken mot privata upplevelser och släppa in filmens drömmar i våra huvuden. Även om det handlar om film blir det en allmän och relevant bok om kritik i stort. Essän om Susan Sontag hör till höjdpunkterna, där vi också kan hitta en giltig definition: ”En kritikers uppdrag är att se, kanske rentav känna att världen väntar på ens seende. Inte att bli sedd.”

 

Så enkelt det låter: att se, inte att bli sedd. Men så svårt ibland att uppnå. Glädjande nog är den här boken en vacker illustration på att det är både möjligt och eftersträvansvärt, och jag kan inte nog rekommendera läsningen av den. För film må handla om drömmar, men dessa drömmar utspelar sig i riktningen mot verkligheten.