Magikern, Colm Tóibín, översättning Erik Andersson, Norstedts

Hur långt är ett steg mellan en mästare och en magiker? Efter att 2004 ha gett ut en smått suverän roman om Henry James – Mästaren – återvänder irländska Colm Tóibín till exofiktionen med en andlig syskonroman om Thomas Mann – Magikern. Det är titlar som är på gränsen till att uppvisa en löjeväckande vördnad inför författaren som ett monument, men det är vad vi har att tillgå: forna generationers genikult. Det är upp till oss att antingen förvalta eller förkasta.

 

Om romanen om Mann är en syskonbok till den om James (som i somras återutgavs) ska genast sägas att syskonskapet står i fokus i den här framställningen. Dels relationerna mellan de syskon som utgör Manns bröder och systrar – knepigt värre – och dels relationerna mellan de syskon som utgör Manns söner och döttrar – knepigt värst. Intrigerna här och där spelar stor roll för händelseutvecklingen i något som likt alla släktkrönikor mer än något annat påminner om såpoperan, kanske allra mest i de evighetslånga outredda grälen mellan familjens utsedda kombattanter. Där finns i högsta grad rivaliteten till brodern Heinrich, som bekant också en framgångsrik författare, åtminstone under en tid.  

 

Barnet Thomas växer upp, lever i en fantasivärld där han mest ägnar sig åt att läsa och dagdrömma. Ibland trånar han efter killar, ibland leder det till konkreta möten och ibland nöjer han sig med fantasin. Det är ett liv som i hög grad ägnar sig åt att fly praktikaliteter. Det liknar en konventionell biografi, där Tóibín lägger historien tätt intill Manns verklista. Som ung får han jobb på ett kontor i brandförsäkringsbranschen, men får sparken för att i smyg ha skrivit en novell. Systern Lula utbrister luttrat och profetiskt när Thomas säger att han ska ägna sig åt att skriva: ”Ingen jag känner läser böcker”.

 

Liksom i romanen om James är homosexualiteten starkt hemlighållen hos Thomas Mann, men skillnaden ligger inte bara i hur den hos den senare aktiveras. Hos honom finns också en uppenbar vilja att utforska den litterärt – inte minst i, förlåt men sant: mästerverket, Döden i Venedig. Dess förankring i ett verkligt möte med en snygg yngling utreds systematiskt i den här romanen.

 

Så träffar Thomas Katia, en naturvetare vars familj naturligt nog inte vill veta av friaren. De gifter sig ändå och får sex barn. Hon tolererar tålmodigt att han gärna stalkar unga män, ibland kan hon uppmuntra det. Hennes familj har svårare att fördra att deras nya svärson pekar ut incest bland tvillingar i sin fiktion, något som ligger för nära den symbios Katia har med sin tvillingbror Paul.

 

Att skriva om Magikern, det smeknamn som barnen med viss ironi skänker författarpappan, blir lätt en lång uppräkning av händelseförloppet. Tyvärr är Tóibín kanske lite för förtjust i just att redovisa sin kunskap om den biografiska människan, vilket gör att hans roman liknar en snitslad bana genom livets stationer, där var och en av dessa stationer innehåller en ny bok. I den långa litteraturlistan på slutet finns åtskilliga böcker som behandlar författaren, men också flera som tar upp livet under naziregimen och strax därefter – Mann dog 1950 – däribland Stig Dagermans German Autumn (som kanske kunnat få heta Tysk höst i en svensk översättning?). Det kan tyckas att det blir lite väl förenklat att döma ut Hitler med facit i hand, och nog klingar replikföringen lite väl efterhandskonstruktioner när nazismen diskuteras, sufflerad av framtiden.

 

Det liv Mann levde var dramatiskt, och åren som tillbringades utomlands, mestadels i USA, efter nazisternas maktövertagande, skildras utförligt. Tóibin förmedlar skickligt den påtagliga spänningen i händelserna, men också den mindre uttryckta spänningen mellan människorna. Där lever den här romanen allra mest, i hur gediget och hur mycket allvar den investerar i hur de mellanmänskliga relationerna återges. Det är en spänning av det lågmälda slaget. En annan bra sak är hur mycket Tóibín betonar att Mann verkligen är författare, och låter honom framställas som en skrivande människa.

 

Erik Anderssons översättning är noggrann och plikttrogen. Att det ibland blir störande upprepningar av småord som det ganska fula ”invid” är en petitess, liksom att ”enkom” används lite oortodoxt. Först stör jag mig på ordföljden i formuleringen ”likt en kvinna i en pjäs som blivit sårad”, eftersom det enligt grammatikens logik är pjäsen som blivit sårad, men ser att originalet har ”like a woman in a play who has been wounded”. Kanske svenskan är mindre tolerant än engelskan här?  

 

En kan fråga sig om en roman som denna har förmåga att väcka intresset för Manns verk. Åtminstone har ett antal nyöversättningar av några av huvudverken utkommit under 2000-talet, men är de verkligen lästa i hög utsträckning? Än värre är det nog ställt med Henry James, som väl har fortsatt svårt att väcka större läsintresse i Sverige, möjligen med undantag för skräcknovellen Skruvens vridning.

 

Det här kan så klart beklagas. Slutpunkten för all bildning, brukar det heta. Att läsa Tóibíns roman – lite mindre förtätad än Mästaren och kanske inte riktigt lika magisk som titeln utlovar – kan ändå skänka en smula hopp. För det är en vederkvickelse att läsa denna intelligenta prosa som trots vissa skavanker, såsom lite uttröttande mycket fakta som ska hamras in, är en roman att rekommendera för den som saknar ett bildat samtal i det som råkar vara vår tid på jorden.