Djävulsgreppet, Lina Wolff, Bonniers

I en intervju med DN från slutet av juli berättas om likheterna mellan Lina Wolffs egna liv och det huvudpersonen i den nya romanen Djävulsgreppet utstår. Det är ett ganska onödigt förtydligande – typiskt för vår tids fixering vid äkthet – som inledningsvis stör min läsupplevelse. Här har vi en författare som ägnar sig åt fiktion, så låt henne göra det i fred utan att vi ska behöva göra en procentuell granskning av det självupplevda.

 

Romanens kvinna saknar namn, men kommer från ett nordligt land där den mest prominenta författaren heter Selma Lagerlöf. Hon kommer till Florens för att jobba som tolk, träffar en burdus storväxt man som hon inleder en relation med. Hon kallar honom ”Den renlige”, och han vill kalla henne Minnie, efter Mimmi Pigg, och där borde väl varningsklockorna ha ringt (inte enbart för att det är suspekt att tända på Disneyfigurer, men han vill också att hon ska vara diminutiv och tystlåten).

 

I takt med att attraktionen stegras, stegras också svartsjukan. Och aggressiviteten och våldet, från hans sida. Hon misstänker honom för att vara otrogen, så hon skaffar sig en älskare. När hon träffar en psykolog får hon det ampra rådet att genast lämna mannen, och så sker också efter en viss tvekan. Hon anar att de två är bundna till en demon, och att de ska klara sig bara de lär sig tämja denna demon. Så skapas det djävulsgrepp som mannen har över henne.

 

Den här historien känns igen. Hur ofta har du inte sett rubriker på Aftonbladet: ”Så känner du igen om din partner är narcissist/psykopat …”? Wolff lyckas ändå skapa något originellt, tack vare de psykologiska insikter hon förmedlar. Mycket har sagts om hur hon är en ovanligt osvensk författare på så måtto att hon lyckas skapa illusionen av att inte skriva på provinsiell svenska, utan på ett mer ambitiöst språk (kalla det världsklassig litteratur).

 

Det är en roman om manipulation och makt, om brustna förhoppningar och sönderslagen hud, om kvinnligt och manligt och hur det går i en relation när paret bara har det kroppsliga (på författarens språk, ”köttet”) gemensamt. Wolffs fyndiga bildspråk återger hur kvinnan upplever det allt mer toxiska förhållandet: ”Som om hon gått runt med smutsiga skor i sina inre rum.” Det blir också allt smutsigare, tills kvinnan söker hjälp.

 

Och där tar romanen en hastig och olustig vändning. Det här är ingen spoiler, för så här har Wolff arbetat också i sina tidigare romaner, det vill säga låtit intrigen ta nya vändningar. Partiet när hon åker till New Orleans är intensivt och infernaliskt spännande. Wolff berättar om lockelsen i att leva farligt, men också om de risker det medför. Hon är bra på att söka upp gränsområden, berätta vad som sker där och dröja sig kvar där. Man ska helst inte söka efter förebilder eller jämförbara författare, för det säger oftast mer om den som gör jämförelsen än om det jämförda, men det kan räcka med att säga att fans av Joyce Carol Oates och Ottessa Moshfegh inte lär bli besvikna på händelseutvecklingen i Djävulsgreppet.

 

Som vanligt skriver Wolff med bra rytm, och hon skriver om våld utan att fördöma eller klandra. Det blir en roman som diskuterar hur man ger sina erfarenheter ett språk, hur man talar om ett trauma, men också hur lätt det är att ge efter åt sådant vi vet inte är bra för oss. Thriller-elementet har kanske varit oförlöst i hennes tidigare romaner, men här löper hon linan fullt ut, och det kan nog bli en vattendelare för hennes läsare, om man så att säga sväljer betet.

 

Det blir också något mer än en lärobok i hur man ska hantera en skadlig partner. Nyligen läste jag isländska Thora Hjörleifsdottirs Magma, som också skildrade en toxisk man, men betydligt mer konstnärligt begränsat. Wolff har inte på förhand bestämt vad vare sig hon eller vi läsare ska tycka, och därmed delar vi kvinnans ständiga ambivalens. ”Kiss me and bruise me”, sjunger Beyoncé på sin nya skiva ”Renaissance”, och när paret upplever en upprivande situation spelar bilradion Tammy Wynettes ”Stand By Your Man”, det klassiska lovtalet för att förlåta mannens svinerier (”after all, he’s just a man”). Wolffs ironi har hullingar, helt enkelt.  

 

Kvinnan fortsätter hitta ursäkter för allt dåligt hon utsätts för, för deras kärlek är ju så unik och hur ska någon annan kunna förstå den? Missta dig inte, det här är en obehaglig bok, en jobbig bok – osmaklig, störd, men också viktig. Du behöver inte gilla den eller dess premiss om demoner. I Twin Peaks löd förklaringen till ondskans närvaro i vår värld att somliga byter skepnad i The Black Lodge, bebos av demonen Bob. För mig låter det minst lika rimligt som någon annan förklaring, och jag kan godta Wolffs förslag om demoner i sin roman. Det som är metafysiskt tarvar en metafysisk förklaring, och att ondskan skulle vara en utomstående kraft låter mer trovärdigt än att ondska är något vi bara gör.

 

I DN-intervjun kunde den uppmärksamme läsaren se att Wolff läste en bok av Jung på ett av fotografierna, och kvinnan i romanen refererar flitigt till Jung. Men viktigare är en sak som sades i intervjun, att det inte går att bli bättre som författare, men lätt att bli sämre. Den som läser mycket svensk litteratur har inte svårt att ge medhåll, men det kan ändå sägas att Djävulsgreppet är en förtätad roman som inte visar en författare som blivit sämre efter de monumentala framgångarna med De polyglotta älskarna och Köttets tid.