Quiet, Victoria Adukwei Bulley, Faber & Faber

Den frivilliga tystnaden kan vara en bra strategi för den som behöver utöva motstånd. Men tystnad kan också vara kvävande – som den är för Ada i Jane Campions film Pianot. Den slutar också med att hon tvingas överge sin trygghetsskapande tysta roll och öva upp sin röst, för att göra sig hörd och förstådd.

 

Audre Lordes ord ”your silence will not protect you” är en bra påminnelse. Poeten Victoria Adukwei Bulley utgår från denna tystnadens spännvidd i Quiet, sin första ordentliga diktsamling – hon gav ut pamfletten Girl B 2017. Här har hon skrivit ett mångfasetterat verk, en provkarta över olika stilarter, olika former för en poesi som utövar motstånd med hjälp av den tystades röst. Här visas att tystnad inte behöver vara undergiven.

 

Adukwei Bulley är uppvuxen i England, med rötter från Ghana. Där Beyoncé på sin färska skiva ”Reniassance” samplar Kilo Alis låt ”America Has A Problem” från 1990 för att frossa i drogreferenser hymlar denna brittiska poet inte med att rasism och polisbrutalitet är universellt och akut även för den som lever utanför det ständigt omdebatterade USA.

 

Här etableras en balansgång mellan det som sägs och det som tigs, mellan det uttalade och det undertryckta. Adukwei Bulley vistas i det affirmativa, i en poetik som säger sitt emfatiska ja till ett liv, hur ansträngda förhållandena än görs av motkrafter i vår närhet. Hon skriver om yttre och inre världar, om den plats en kan ha i en offentlighet och i ett privat liv, om en svarthet som konsekvent problematiseras och tystas, och censurerar som motgift med hakparenteserna [     ], som i dikten ”[     ] noise”, där 49 tomma ställen betonar vad som undanröjts. Det är vithetsnormen som här får sin nödvändiga munkavle.  

 

I dikterna utgår Adukwei Bulley från de smärtor som medföljer det enkla faktum att bara vara vid liv. Dikterna berör dessa smärtor och drömmarna och den läkande effekten, utifrån en modell som skapats av Ntozake Shange. I en generös läslista med tio titlar finns inspiration också i form av Toni Morrisons Sula och Kevin Quashies The Sovereignty of Quiet: Beyond Resistance in Black Culture. Liksom Beyoncé arbetar Adukwei Bulley med ett helt stall av företrädare och föregångare som ingjuter sin skaparkraft i det egna verket. Det är ett sätt att skriva poesi som hör framtiden till: det kollaborativa skapandet, där den egna rösten hämtar styrka ur andra röster. Boken är en encyklopedi och det närmaste det skönlitterära skrivandet kan komma den akademiska avhandlingen utan att förlora i poetisk kraft.

 

Det narrativ som skapas visar hur viktigt det är att ständigt vara på sin vakt, men att det inte bara handlar om att vara övervakad. Ett annat problem är det trots som föds av att bli misstänkliggjord, och att det blir lika viktigt att vaka över sig själv, så att du inte provoceras utföra dumheter. Polisens slentrianmässiga rasism, till exempel. Den aktivistiska poesin är en svår konst, men här hamnar balansen på rätt sida det konstnärliga uttrycket.

 

Också handlar det om att slå sig fri från skam. När Patti Smith debuterade gjorde hon det med eftertryck: ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine”. Adukwei Bulley vägrar att skyla sig, och liksom Smith att ingå i en kollektiv skuld- och skamkultur: ”I myself am bored / of fig leaves, of shames / I did not choose.” Hon vill ta plats utan att be om ursäkt, och utforskar den deppiga utsikten där det finns allting att göra men ingenting som kan göras.

 

Så blir det en diktkonst om att lägga till rätta, att korrigera. Adukwei Bulley vill ersätta den historieskrivning som profiterat och kapitaliserat och koloniserat. Hennes dikter är levande monument, skrivna i den hast som uppstår för den med angeläget ärende. En av dikterna uppmanar ”little b” att mobilisera utanför fiendens radar:

 

I’ll be blunt now;

 

I like the way you lay low

the way you stay low

& keep shooting.

 

Dikterna rör sig ledigt, fritt och spänstigt mellan språket och historien, och också mellan olika former, där Adukwei Bulley lattjar med utseende och typografi, i ständiga variationer av sitt tema. I en dikt menar hon att hon endast är en orkester som repeterar, men jag vill invända: hon har skrivit en hel symfoni, rik och mångordig. Hon tar ett bekant stoff och stöper om det, ger det ny form. Resultatet är en anslående inledning på vad som redan liknar ett mäktigt och betydande författarskap.