Skuggkungen, Maaza Mengiste, översättning Örjan Sjögren, Tranan

Året är 1935. Platsen är Etiopien. Huvudperson är Hirut, föräldralös tjänsteflicka hos rike Kidane, som kände hennes föräldrar. Dennes hustru Aster bevakar henne svartsjukt. Italiens armé invaderar landet, motstånd behöver göras. Kidane blir befälhavare över det väpnade motståndet. Kungen Haile Selassi befinner sig i England i exil. Något behöver göras för att stärka krigsmoralen hos de försvarande styrkorna. Hirut får en idé: varför inte skapa en skuggkung, som liknar Haile Selassi?

 

Maaza Mengistes roman Skuggkungen utkom på engelska 2020, och var länge med som utmanare till det årets Bookerpris (som förutsägbart nog gick till Douglas Stuarts Shuggie Bain). Hon är född i Etiopien, men bosatt i USA. Hennes förra roman Under lejonets blick utkom på svenska 2010, och handlar också om Haile Selassi, och flera andra karaktärer återkommer i denna roman, som också hämtar inspiration från den egna familjehistorien. På så sätt påminner det om hur franska Leïla Slimani arbetar i De andras land, som utkom på svenska förra månaden. Men Mengiste förhåller sig friare till källstoftet, och använder också fler sofistikerade litterära grepp för att förmedla sin historia.

 

Till detta hör intertextuella kopplingar till den grekiska tragedin, manifesterad bland annat i ett motto från Aischylos Agamemnon. Men också en återkommande kör erbjuder nya perspektiv och blir en aktiv del i hur berättelsen formas, liksom avsnitt som behandlar autentiska foton (något Mengiste redovisar på sajten project3541.com), och så mellanspelen med Haile Selassi i England. Där han lyssnar maniskt på den italienske kompositören Verdis opera Aida, som ju handlar om ett annat krig, mellan Etiopien och Egypten, där prinsessan Aida tillfångatagits som slav.

 

Mengiste har skrivit en etiopisk variant av Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. De etiopiska kvinnorna som togs i tjänst i kriget mot Italien 1935 blev sedermera raderade ur historien, liksom de ryska kvinnor som tjänstgjorde som soldater i andra världskriget. Historien är otacksam och har ingen plats åt kvinnor som utför de efterfrågade sysslorna när de väl är avklarade – för sedan blir dessa kvinnor en påminnelse som sticker i ögonen på de överlevande, och betraktas som naturvidriga, som icke-kvinnor eftersom de övergett de omhändertagande idealen och valt vapnets väg.

 

Hirut har ärvt ett gevär av sin far, men finner sig likt Ibsens Hedda Gabler snärjd av en medioker manlig omgivning. Geväret har fem skåror inristade för att påminna om de fem italienska soldater som det dödade i det förra kriget – under kolonialismen på 1890-talet. Hon varnas från att använda det förrän hon är beredd, och när hon frågar vad hon ska vara beredd på svarar han: ”Beredd på att bli någon du inte är.”

 

Tydligare kan det inte skildras vad våldet åstadkommer med psyket, och det är en styrka i denna roman, hur Mengiste konsekvent uppehåller sig vid våldsamma skeenden. Dessa skildras inifrån, och utan att avslöja för mycket finns en ohygglig scen där en etiopier hängs, och en våldtäktsscen som också blir en överlevnadsstrategi – här kan offret avväpna förövaren på ett högst oväntat sätt. Men främst skildras ett generellt och strukturellt våld:

 

När varken kyla eller hetta eller mänsklig stank kan få oss att vända bort blicken. När mörkvingade fåglar bär ett namn och låter det slå sig ner i det nedtyngda trädet. När en kropp kommer ihåg sin eviga nåd och rör sig mot osynliga strömmar. När den stiger upp ur sitt misshandlade skal och ännu rasande och stolt stirrar tillbaka på oss.

 

Den här anklagelseakten till roman gestaltar också hur kriget sliter itu vänskapsband. Parallellt med Hiruts historia följer vi två italienska militärer. Dels den ondskefulle översten Carlo Fucelli, och dels den mer godhjärtade fotografen Ettore Navarra, som är jude och därför oroas av rapporter från hemlandet om stegrad antisemitism som bland annat visas av att judar inte längre får undervisa på universiteten.

 

Den etiopiska armén tvingas nyttja primitiva och uttjänta vapen och rör sig långa sträckor till fots, och förlitar sig på budbärare eftersom all form av kommunikation är analog. Det är verklighetstroget återberättat där kaos och tumult i händelseförloppet avspeglas i berättartekniken, som gärna skapar nerv och intensitet. Romanen visar också hur svåröverskådligt krig är – var det inte Flaubert som visade att det inte går att återskapa ett fältslag med annat än streck i olika färger, eftersom individerna reduceras till avlägsna rörelser när man betraktar det på håll? Och man måste ju betrakta det på håll för att behålla livhanken.

 

Mengiste rör sig ändå väldigt nära krigs-förloppet när hon fördjupar och nyanserar både karaktärer och händelseförlopp. Och här finns tillräckligt med truppförflyttningar och manövrar och blodsutgjutelse för att locka kräsna manliga läsare som vill livnära sin aptit på den typen av krigsberättelser.

 

Det är intrikat berättat, där lager på lager avtäcks. Allt hålls samman av Mengistes oerhört rika och säkra prosa, som jag följer i Örjan Sjögren av allt att döma skickliga översättning. Det är ett fantasifullt och kreativt språkbygge som bidrar till mitt positiva helhetsintryck. Inte nog med att vi lär känna karaktärerna så väl – hon lyckas också bibehålla spänningen genom det ganska långa narrativet på drygt 500 sidor, tack vare att hon sätter värde på läsarens tålamod. Det här är en läsupplevelse av det starkare och mer minnesvärda slaget.