Who Are We Now? Stories of Modern England, Jason Cowley, Picador

Den engelska självbilden fick sig en törn efter Brexit. Men började debaclet redan där? Nja, menar Jason Cowley, som i sin nya bok Who Are We Now? Stories of Modern England gör ett ambitiöst försök att diskutera den engelska identiteten i det 21:a århundradet. Det sker med hjälp av främst tre hållpunkter: kriget mot terrorismen, Brexit, samt covid-pandemin. Det blir en bok om hatbrott, ökad polarisering, rasism, transpersoners rättigheter, åsiktsfrihet, migration, arvet efter kolonialismen.

 

Yeats rad från ”The Second Coming” är ständigt aktuell, så även i denna bok. För tänk att den irländske skalden redan 1919 skulle summera vår tids politiska fejder: ”The best lack all conviction, while the worst / Are full of passionate intensity.” Cowley gör nedslag i bland annat den mindre orten Harlow, där 68% röstade ja till Brexit. Hans undersökning tar honom tillbaka till åren med Blair som premiärminister, han som gladeligen tog England ut i ett lika ivrigt som onödigt krig mot Irak. Onödigt? Ja, när Lena Philipsson i början av 90-talet i en intervju hävdade att krig var ”onödigt” häcklades hon av det ironiska Killing-gänget, men nog var det hon som fick rätt till slut.

 

Det är oundvikligt att en bok som handlar om engelsk identitet berör nostalgi. Cowley lånar en nyckel från Mark Fisher, den briljanta pop-teoretikern som begick självmord 2017. Han menade att nuet inte hemsöktes av det förflutna lika mycket som det hemsöktes av den förlorade framtid som förebådats, eller mer exakt i en dubbel hemsökelse: närvaron av ett förflutet i kombination med en framtid som aldrig infriats.

 

Men vad är då det engelska? Det är något som Jean-Claude Juncker fångat mest precist, under sin tid som EU-president: ”Alla förstår engelska, men ingen förstår England.” Cowley gör sitt bästa, verkligen, och även för den som identifierat sig som anglofil sedan han som elvaåring lyssnade på Squeezes singel ”Take Me I’m Yours” (vilken profetisk titel!) i svensk radio finns mycket att upptäcka och begeistras av i den här boken, som också gör stor sak av hur svårt det är för många att låta sig omslutas av en engelsk mentalitet, och hellre inriktar sig på att definiera sig som brittiska.

 

Här berättas den tragiska historien om flyktingen Li från Kina som utnyttjas som mussleplockare på stränderna i Morecambe Bay, där han var en av få överlevare när tidvattnet svepte bort och dödade minst 21 kolleger våren 2004. När Cowley skriver om flyktingströmmar och terrorism under 00-talet blir det tydligt hur mycket som avgjordes av dåliga beslut fattade av politiker som vacklade mellan naivitet och cynism, där pratet om volymer gjorde allt för att förminska problemen.

 

Och under tiden begick Tony Blair det flagranta misstaget att invadera och ockupera Irak, mot bättre vetande. En bister påminnelse om vad USA:s krig har kostat är att de 2448 amerikanska soldater som dött i Afghanistan nästan är lika många som dog i attacken mot Twin Towers 11:e september 2001 (knappt under 2900 personer). Cowleys slutsats är att England nu inte är vad Tony Blair trodde att de var, och inte heller vad efterträdaren Gordon Brown ville att de skulle vara. Nu har England blivit ett allt mer isolerat land, och politikernas beslut att militarisera landet har inte fallit i god jord hos befolkningen, som inte längre vill stödja interventionerna i krigsdrabbade länder.

 

Cowley berättar vidare om imanen Mohammed Mahmoud i Finsbury Park i norra England, som försvarade en gärningsman vid en terroristattack sommaren 2017 för att förhindra att denne skulle bli martyr. Det här var mindre än en månad efter bomben som dödade 22 personer vid en Ariana Grande-konsert i Manchester, under en sommar som följdes av flera illdåd. Som parallell finns Patrick Hutchinson, en svart man som i juni 2020 under en BLM-protest som eskalerat i våldsamhet räddade livet på en vit rasist, den före detta polismannen Bryn Male (som Cowley syrligt påpekar har ödet att heta som en Martin Amis-karaktär). Bilderna där Hutchinson kånkar på den blåslagne Male genom folkmassorna bär starka bibliska konnotationer.

 

I den engelska samtidshistorien finns hatbrott i Brexits skugga, en rasism som förstärkts och legitimerats av framträdande politiker. Situationer liknar i hög grad hur ett svenskt oseriöst parti, endast intresserat av att skapa kaos och med egna utländska ord ”give ’em hell”, normaliserats och gjorts rumsrent av undfallande högerpartier som M, KD och L. Cowley påminner att politikern Jo Cox, som mördades strax innan Brexitomröstningen, dog bara dagen efter att dåvarande UKIP-ledaren Nigel Farage talade om migrationens ”Breaking Point”, ett tal som förtjänar att bli lika utsatt för minnesgranskning som det famösa ”Rivers of Blood”-tal som den konservative parlamentsledamoten Enoch Powell höll 1968.

 

Tidigare har Cowley skrivit en bok om fotbollens betydelse för självbilden i England, och han berör detta ämne även här. Det är fint skrivet om bland annat några av de engelska landslagsspelarnas sociala engagemang – främst Raheem Sterlings initiativ att låta fattiga barn få skollunch under pandemins nedstängningar. Han påminner också om förbundskaptenen Gareth Southgates rörande öppna brev från i somras, om fotbollen som en välkomnande arena för alla, och att England är och ska vara diversifierat. Visst, men ingen ska förneka att girigheten är en minst lika stark drivkraft: tänk David Beckhams själ, som såldes för £150 miljoner för att han ska propagera för VM i Qatar.

 

Detta långa reportage utmynnar i en kort diskussion om pandemin och effekterna av nedstängningarna. Här blir han så kortfattad att man befarar att ångan har tappats i berättelsen om superspridare, vetenskapsmän som i förhastad alarmism tog i så kalkylerna sprack. Men en viktig detalj var att Englands hårda lockdowns inte delades av Skottland, Wales och Nordirland – ett tydligt tecken på att det som förut hette United Kingdom med Cowleys ord nu blivit ”Untied Kingdom”, som sista kapitlet heter.

 

Vad var då det stora misstaget som begicks av de ledande politikerna under det tidiga 2000-talet, misstaget som har bäddat för den nuvarande oenigheten? Här finns en lärdom för svenska politiker (som man önskar större läskunnighet). Cowley visar eftertryckligt hur dåligt orienterade Tony Blair & co var i hur landsbygden resonerade. Ett land är något annat än sina storstäder, och en politik som är för fixerad vid att pleasa urbana väljare kommer förr eller senare att stöta på patrull.