Ottessa Moshfegh fick ett ojämförligt genombrott med romanen Mitt år av vila och avkoppling. Hon framstår som en ovanligt skarp och ärlig skildrare av samtiden och många av de bekymmer och bryderier vi brottas med. När hon nu ger ut sin fjärde roman Lapvona tar hon ut svängarna rejält. Den utspelar sig under ett år i ett litet samhälle under medeltiden, och är full av spyor, blod, exkrementer – och kannibalism. Man kan rygga tillbaka inför allt man utsätts för, eller så läser man och förfäras över otäcka samtidsparalleller som inte kan avfärdas.
Marek är den trettonåriga huvudpersonen i denna kollektivroman, navet kring vilket allting snurrar. Moshfegh överger den första persons perspektiv hon arbetat så framgångsrikt med i sina tidigare romaner för tredje person, och låter flera av de andra karaktärerna i samhället bli fokus för berättelsen. Där finns främst den åldrade sierskan Ina, blind efter en pestepidemi, den våldsamma pappan, fåraherden Jude, den rika tyrannen Villiam (vars namn ligger nära ”villain”, alltså skurk), den bigotta demoniska prästen Barnabas. Om det här låter som arketyper eller fyrkantiga schabloner har du helt rätt – här har alla nyanser effektivt suddats ut, till förmån för en tidlös berättelse om våld som föder våld.
Invånarna styrs av primitiva känslor och en stark vidskepelse. Marek själv har kroppsliga skador. Först tror man att det beror på att mamman Agata – som pappan säger är död – försökte fördriva fostret med Inas hjälp, men senare framkommer det att hon redan var gravid med sin broder när Jude tog henne till sin slav. Det finns vissa paralleller till Mary Shelleys roman Frankenstein, där Monstret och Marek delar vissa egenskaper: båda blir utstötta från all gemenskap. I hyddan där Monstret tar sin tillflykt finns den blinde fiolspelaren som är den enda som inte fördömer honom, medan den blinda Ina blir Mareks tillflykt och fristad.
Marek besöker regelbundet Ina, som var hans amma när han var spädbarn. Han suger fortfarande på hennes bröst. Hon har skänkts övernaturliga gåvor, och tar hjälp av fåglarnas sång för att utröna människornas förehavanden: "When she asked the birds what to do, they answered that they didn’t know anything about love, that love was a distinctively human defect which God had created to counterbalance the power of human greed.”
Och det finns gott om indicier på det ondsinta i människans natur, att ingen går att lita på. Fast jo, du kan lita på att alla har onda avsikter. Det blir en roman där hemligheter, lögner och svek ges stort utrymme – så skapas flera lager av sanningar som punkteras, där vem som är pappan till Marek bara är en av flera sådana falska förespeglingar. Verkligheten är byggd på lösan sand. Inget ger sådana lyckokänslor som religiös extas, och Marek ger villigt blodsoffer åt Gud för att uppnå detta, och att straffa sig själv gör han mer än gärna för att komma närmare Gud.
I samhället är man vegetarianer. Tills en torka utsätter dem för hungersnöd. Då tar man till det som finns närmast till hands: man äter människor. När perioden är över har halva byn försvunnit. Som sagt är åtskilliga inslag av blod och spyor inkluderade, något som inte förvånar den som läst Moshfegh tidigare. Här skriver hon en allegori om övergrepp på flera plan – fysiska, psykologiska, ekonomiska. Hon pekar ut vad som är fel på världen, något som förenklat kunde kallas vår benägenhet att överskrida gränser till varje pris.
Det primitiva livet skildras, men också ett liv som levs i närhet till naturen, och som jag uppfattar Moshfegh är det här en av romanens poänger. Det går att leva annorlunda. Vissa saker är beständiga, men det som har förändrats är avståndet till det som lever och inte är människa. Jude är fåraherde, och fårens värld med tackor, baggar och lamm speglar människolivet. Ett människoliv som är styrt av impulser och instinkt mer än kognitiva beslut. Villiam blir en satir över den rika korrumperade jättebabyn, ”dumb and numb to other people’s sorrow”, en imbecill lättkränkt individ med barnsliga vanor och dito intellekt som glufsar i sig allt utan att tänka på konsekvenserna:
Villiam believed that his appetite was nothing but a physical symptom of his greatness. He needed more because he required more, because he deserved more, because he was more.
Det är en grym saga som i viss mån liknar den typ av stiliserade sorgespel som Cormac McCarthy ägnar sig åt i vissa av sina romaner (hon smyger till och med in i narrativet hans romantitel Child of God). Incesttematiken parat med bortrövade hustrur och dynamiken mellan hjältar och skurkar kopplar skeendet till den gotiska romanen från slutet av 1700-talet. För några år sedan gav Kazuo Ishiguro ut romanen Begravd jätte, som också skildrade ett skeende från medeltiden med förankring i grymheter av både uttalad och outtalad karaktär. Men också Pär Lagerkvists mörka symboliska verk, som Dvärgen, Bödeln, Barrabas, ger sig till känna. Den historiska kontexten bildar även här bara en tunn fernissa över den typ av samhällsbygge som Moshfegh vill kritisera, alltså vår nutida.
Jag tycker mig också ana en stark påverkan från Thomas Hardy, vars mest oförglömliga romankaraktär delar namn med Mareks pappa – Jude the Obscure. Denna påverkan är nog både estetisk och politisk, med en tydlig vänsteragenda hos båda – dessutom handlar Far From the Madding Crowd om en fåraherde vars vakthund driver flocken över en klippa och orsakar hans ekonomiska ruin. Moshfegh har mer gemensamt med Hardy än med någon av sina samtida författarkolleger. Liksom Hardy är hon suverän på att skildra umbäranden och misslyckanden, och tillvaron i hela dess obönhörliga vidd.
Bygden Lapvona antyds ligga nära den ryska gränsen – en av de gäster från grannlandet som härjar trakten heter Ivan. Men Moshfegh placerar ingen skuld eller oskuld hos någon, utan allt bara försiggår, och alla är lika goda kålsupare (lustigt nog eftersom kål är huvudfödan – tyvärr saknar engelskan metaforen ”kålsupare”). Hon skriver om betydelsen av arv och miljö, om hur svårt det är att bryta kedjor av toxiska relationer, och framställningen ges vissa bibliska konnotationer. Hon går långt i sin strävan att gestalta människans lumpenhet, och många läsare skulle nog säga att hon fler gånger går för långt, och överskrider gränser för det passande, för god smak, et cetera. Man kunde också säga att hon avkläder världen dess ytskikt av civilisation och visar att vi i grund och botten är hemska varelser, blodtörstiga egoister i total avsaknad av hänsyn och empati.
Men berättelsen är också mer biblisk än religiös, mer dogmatisk än andlig, och det är svårt att hitta en nåd eller ett positivt budskap att fästa sin läsning vid. Mer än naiv idealism ägnar hon sig åt krass verklighet. Inte heller vill hon glorifiera det förflutna: hur mycket det än handlar om vår egen tids girighet finns få försonande drag med det dåtida samhället. Moshfegh visar hur vi ändå har utvecklats, men också – tragiskt nog – i hur hög grad vi inte har gjort det. Hon visar vad som varit statiskt, med avunden och elakheten som tydliga markörer. Här finns inget försonande att söka sig till, ingen räddning, och i arketypernas verktygslåda glömde hon bort att plocka fram Hjälparen.
Så blir hennes poäng också att vår tid har gamla medeltida ideal. Samtidigt som jag läser romanen tar jag del av nyhetsförmedlingen från hennes hemland USA, vars Högsta domstol tagit beslut om att låta staterna inte bara inskränka utan förkasta aborträtten. Så många av staterna förbereder lagstiftning som förbjuder abort att det kommer att drabba hälften av USA:s kvinnor. Jenny Nordberg skriver i dagens SvD: ”Så hur länge tål amerikaner att ett fåtal domare läser ett 1700-talsdokument bokstavligt och bestämmer att medborgare på 2000-talet inte ska ha fler, utan färre rättigheter? Att framtiden inte längre går framåt, utan bakåt?” Flera gånger under läsningen inbillar jag mig att Moshfegh placerat sin intrig inte i verkligheten, utan i Inferno, tills nyheterna från vår värld läcker in. Just det: vi är redan där. I Helvetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.