Äga rum, Gotlands folkhögskola, Skrivarlinjen 21/22

Den anländer lite för sent för att jag skulle kunna samla mina intryck från årets skrivarutbildningar. Jag har tidigare skrivit om avgångsklassernas antologier från Skurups skrivarlinje och Biskops-Arnös författarskola, och nu har det blivit dags för Gotlands folkhögskolas antologi. Äga rum heter den med en fyndig dubbeltydig titel, och platsen, hemmet, rummet, är också ett sammanhållande tema för de femton bidragen.

 

I transparensens namn har en av eleverna – Pelle Hallgren – ödet att ha varit min elev i några gymnasiekurser i engelska, vilket förstås gör mig partisk i bedömningen av hans text. Han var en exceptionell elev, och mitt intryck försämras inte av det han skriver här. Det börjar bli en vana detta med mina gamla elever som publicerar sig.

 

I den här boken väljer många att växla mellan poesi och prosa, och det är kanske inte alltid lämpligt. Resultatet blir korta texter som inte hinner sätta sig innan det är dags att skutta vidare till nästa författare. Undantaget är Isak Saveland, som skriver den överlägset längsta novellen. På andra sidan skalan finns Ebba Ramdén, som väljer essän som uttrycksform, och skriver om metoo utifrån egna erfarenheter. Och Hedvig Linge väljer uteslutande poesi, i tre dikter som söker en annan och mer hållbar form av tillhörighet.

 

Som helhetsintryck måste det ändå sägas att en viss likriktning uppstår. Tyvärr verkar några inte helt vilja släppa på prydlighetskraven. Här uppskattar jag att Miriam Öhman i sin novell trixar med språket och gör egna val och skapar en egen rytm, och då kan man väl fördra talspråkligheter som ”fråga frågor” och ”även fast”, men även finurliga ordvändningar som ”fettigt” hår slinker med, med den äran.

 

Andra intryck: många har koppling till Umeå, att döma av geografiska referenser. Det handlar så klart om platsens litteratur, men det är fortfarande anmärkningsvärt att så mycket litterär talang härrör från denna ort. (Även här är jag partisk, så det är bäst jag inte säger mer i detta ämne.) Men överlag dominerar småstaden, som en påminnelse om att det är där det egentliga Sverige finns.

 

Det korta formatet som de flesta förhåller sig till gör texterna onödigt skissartade. Elna Igeland skriver om hur det är att vara ung, i texter som närmar sig prosadikten, lite valpigt men också lite charmigt: ”Minnet är så bra på att knåda om. Det var grönt när den lärde mig att cykla, jag vill ställa ut rivsåren på museum. Huden läker när minnena tar slut. Det är alltid akut.” Pelle Hallgren skriver om uppgivenhet och tillförsikt. Moa Beckmans utdrag ("Skaffa ett liv") ger stämningsmättat liv åt både miljö och karaktärer. I Liv Aronssons dikter är tilltalet mer ineffektivt än i hennes prosabidrag, där hon effektfullt skriver om ett Luleå där tiden har stått stilla sedan ca 1977.

 

Som sagt är det mycket plats, rum, hus, interiörer, och de många miljöbeskrivningarna tar plats – äger rum – ibland på bekostnad av människoskildringen. Kort sagt hade jag föredragit fler individer av kött och blod, och färre utförliga beskrivningar av tapeter och bord. Det hade också varit bra om flera hade putsat mindre på sina texter – helt enkelt bevarat något av de defekter som gör skönlitteraturen levande och inte steril och statisk. Alltså en mindre strömlinjeformad och mer ambitiös och uppsluppen prosa – för det är prosan som dominerar – och en poesi som vågar mer i att krångla till den världsbild som demonstreras.

 

Det hade varit bra med mer särart och mindre generiskt skriven text – för all del välskrivet, men stundtals lite för tassande där den borde ta djärvare språng. Ibland blir det lite för anpassat utifrån skrivna och oskrivna regler för både språk och estetik, och författarna hade tjänat på att utsätta sig för vådligare saker, ta större risker. Det handlar inte om att förmedla klokskap, utan mer om att göra det oväntade. Som slutintryck blir det en en sammanhållen och mindre spretig antologi än brukligt för skrivarutbildningarna.

 

Både Ella Benediktsson och Moa Sjölin är på väg mot något, något eget, något konstruktivt, men för mycket skrivs ut, där det hade varit lämpligare att sätta punkt innan förklaringarna radar upp sig. Hos Jonas Larsson Grönström finns en uppenbar vilja att resonera sig fram på tålamodets igengrodda stig, utifrån en parodi på en högtravande stilnivå. Emma Råsberg söker efter något som kan ta udden av vilsenheten och bristen på hemhörighet.

 

I Johanna Nilssons text finns kärlek och åtrå, något som annars är relativt fjärmat från de andra författarna. Det blir nästan för flyhänt i hennes bidrag, som annars bådar gott – speciellt den längre novellen, ”Flickungen” bär på något som behöver tillvaratas. Jonas Siwe skriver fram en levande protagonist i Alice och placerar henne i en miljö som görs fullt trovärdig. Slutligen skriver Alma Nyström Larsson en arkaisk science fiction.

 

Ja, så har jag haft det trevligt med den här vackert formgivna boken, vars yttre är så professionellt hanterat att den liknar en antologi från Norstedts från 1998. Men kanske jag har haft för trevligt? Vad jag saknar är mer bett – mer av något som svider, lämnar spår och gör ont på riktigt och på mer varaktiga sätt. ”Brinn för livet / och beskriv det”, lyder Bodil Malmstens uppmaning, och om något önskar jag mer eld och mindre aska.