Bävande under höstliga stjärnor, Georg Trakl, översättning Camilla Hammarström, Lejd

Den tyskspråkiga poesin har under senare år uppmärksammats i flera finfina utgåvor på svenska. Däribland Rainer Maria Rilke (överförd av Malte Persson), Paul Celan (Anders Olsson; Björn Sandmark och Eva Ström), Else Lasker-Schüler (Marie Tonkin). Gemensamt för dem: de är inte tyskar, utan råkar skriva på tyska språket. Detsamma gäller Georg Trakl, österrikisk poet, som är näst på tur.

 

Det är Camilla Hammarström – tidigare översättare av Rilke – som i boken Bävande under höstliga stjärnor har samlat 59 dikter av den för tidigt döde Trakl. Ja, han var blott 27 när han dog i en överdos kokain, ett öde han delar med många rockstjärnor som ingår i den makabra sammanställningen ”club 27”, där i rättvisans namn också Rupert Brooke torde ingå. Liksom Brooke skaffade sig Trakl erfarenhet av första världskriget, något som drabbade honom så hårt att han försökte skjuta sig. Det var i konvalescensen på sjukhuset han senare dog.

 

Modernismen och expressionismen är taggar man lätt sätter på Trakl, men det är kanske lite missvisande. Hans död 1914 inföll strax innan den egentliga modernismen startade. Så kan man i hans dikter hitta spår av den busige Rimbaud, som han beundrade. I sina stämningsmättade dikter påminner det lite om hur Vilhelm Ekelund samtidigt skrev poesi från Skåne under 1900-talets första decennium. Alltså starkt vemodigt, men också med känslouttryck som vibrerar av något oförlöst. Vemodet inleder (ordet ”melankoli” finns i urvalets första dikts första rad), avlöst av panikångest och vansinne. Ur denna dikt finns också den oerhört vackra rad som gett boken dess titel: ”Bävande under höstliga stjärnor”. Det slår an tonen bra.

 

Tre avslutande dikter skildrar krigets fasor, allra starkast så i ”Grodek”, som hör till de där oförglömliga dikterna som man bara kan konfronteras av och sedan aldrig bli kvitt:

 

Men stilla samlas över ängsmarkerna

röda moln, där en vredgad gud bor

och det spillda blodet, månkylan;

alla gator mynnar ut i svart förruttnelse.

Under nattens och stjärnornas gyllene grenverk

svajar systerns skugga genom den tigande lunden,

för att hälsa hjältarnas andar, de blödande huvudena;

och stilla i vassen ljuder höstens mörka flöjter.

 

Kriget, ja, det där som vi trodde hörde till det förflutna, till 1900-talet. Den här våren har lärt oss annat. Själva expressionismen kategoriserades stiligt av Malte Persson i det ovärderlig tidskriftsnummer Lyrikvännen gav ut 2006, i ett ABC över verskonsten: ”Genom ångestens skärva i ögat såg expressionisten solen gråta över skyttegravarna, vars storm han försökte överrösta med sin egen. Så var expressionismen individens strävan att pressa vad som fanns av kraft! och färg! och känsla! ur den egna själen – innan tvärtom kollektivet gjorde det.”

 

Denna utgåva av Trakls dikter kompletterar vackert främst den bok som utkom under 1900-talets sista år signerad tolkningar av Peter Handberg. Magnus Halldin har skrivit ett effektivt förord som tar till vara särarten hos Trakl och kontextualiserar honom på ett bra sätt. Till exempel nämner han att trädbesjälningarna kan föra tanken till Brueghels målningar, men jag ser också en likhet med de träd Ekelöf umgicks med i sin dikt ”Eufori”. Ekelöf hade också översatt ”Grodek”, faktiskt samma år som ”Eufori” utkom i bokform (dikten är dock skriven några år tidigare).

 

Trakl uppsöker det utomvärldsliga som ska förlösa oss. Men förgäves-mantrat är ständigt hörbart. Här finns änglar, gudar, stjärnor, i en värld som Max Weber ännu inte har avförtrollat. Men det är ändå kriget som kastar sin ohyggliga skugga över Trakls dikter. Han skriver en dödstrånande dikt, där förtvivlan och ilskna anklagelser kastar sig över honom. I en nyligen publicerad mail-konversation mellan romanförfattarna Sally Rooney och Patricia Lockwood berättade den senare att hon hämtade stor tröst i Beautiful World, Where Are You? när hennes man låg på sjukhus, men att trösten fungerade så effektivt var för att Rooney inte medvetet försökte skriva trösterikt – för att litteratur ska vara hjälpsam ska den inte rikta sig till ämnet annat än indirekt, och detsamma kan sägas om den här bokens krigsdikter, liksom krigsdikter i stort (se antologin med dikter skrivna efter invasionen i Ukraina, för exempel på att de bästa dikterna inte anger det aktuella kriget).

 

Starka kontraster möts hos Trakl, i tungt mättade dikter, där letargi och det omstörtande samsas. Symboliken är ofta tydligt utskriven, och man kan följa vissa spår genom dikterna, återkommande troper – såsom färgen purpur, och döda barn, en syster som han kan ha haft en otillbörlig relation med, drömmar, ett ”manligt svårmod”, och så träden, naturen, som tecknas blödande. Trakl vistas gärna i det som bara kan anas, i febrigt bildrika dikter, som fångar det som sker medan och innan allt förgås. Undergångsstämningen är här, och kanske det i sig kan aktualisera boken: ”Under mörka granar / blandade två vargar sitt blod / i förstenad omfamning”.

 

Till sist, några ord om översättningen. Den är vad jag kan bedöma väldigt fin: ambitiös, ordentlig, noggrann, självständig. Här förlitar jag mig på hur dikterna helt enkelt låter på svenska – med de tidigare översättningarna – både av Trakl och de hon har utfört på Rilke – i minnet tycker jag att Hammarström har utvecklats mot ett allt starkare idiom. Det här är poesi som låter väldigt bra på svenska, och det är ytterligare något som med självklarhet motiverar den här bokens existens. För nya översättningar syresätter den svenska litteraturen.

Inte för att svenska poeter ska ”skriva som Georg Trakl”, för vi behöver verkligen inte fler epigoner. Snarare ska de uppmuntras och inspireras att upptäcka vilka nya möjligheter han pekar ut med sina dikter. Då kan de hitta fram till helt egna projekt som utvecklar den svenska poesin och låter den vända sig både utåt och inåt.