Litterär kalender 2022, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

Eftersom jag bidrar i årets litterära kalender från De Nio tänker jag här bara slå ett litet slag för den. Jag har skrivit en essä om Rut Hillarp och ”underkastelsens svarta ljuvhet” – den ljuva titeln är ett citat från Hillarps roman Blodförmörkelse. Min essä längtar efter läsare förstås, men i än högre grad gör Hillarps fyra romaner det.

 

I antologin finns också nya dikter av bland andra Andreas Lundberg, Lina Hagelbäck och Ulrika Revenäs Strollo. De hade jag gärna recenserat. Det finns också en miniessä av Balsam Karam, och Camilla Lundberg skriver om W.H. Audens musiktexter (och hans musiker), och Magnus Bergh om hur Klas Östergrens romantrilogi Gentlemen, Gangsters och Renegater förhåller sig till Bob Dylan. Dessa texter hade jag förstås också velat skriva om. Eller Astrid Lindgrens prisförslag till De Nio, från hennes tid som ledamot: allra mest enträgen är hon i att föreslå Lennart Hellsing, men hon drar flera lansar också för Willy Kyrklund och Sonja Åkesson, samt Anna-Greta Wide, fem månader innan dennes död.

 

Men det jag allra helst hade skrivit om är Johanna Ekströms anteckningar om skönhet, föranledd av en debatt på kultursidorna där kulturkvinnor skrev om att inte längre vara vacker. Ekström dog för lite drygt två veckor sedan, och det ger hennes essä en annan resonansbotten än kollegernas funderingar om skönhet:

 

Begär har ingenting med godhet att göra. Begär är inte en tom mage som ska mättas. Det är något annat. När jag har fantiserat om mig själv som vacker är det nästan alltid ett djur jag blivit. Eller naken (kanske som ett djur). En kvinna utan kläder med sin hud som enda skydd. En fasad som gräns. Fruktansvärt generös mot sin omgivning och lika fruktat oantastlig (och i förlängningen fri och/eller omänsklig).