Autisterna. Om kvinnor på spektrat, Clara Törnvall, Natur & Kultur

Det är lätt att raljera över vår tids överdiagnostisering inom NPF-området. Jo, det är många bokstavskombinationer att hålla reda på. På ett sätt är det väl konstigt att inte fler har någon diagnos – så som vissa beter sig … Men jag kan också störa mig på många som i vuxen ålder får en diagnos och därefter upplever att tillvaron blir ordnad, att allting helt plötsligt blir förklarat. 

 

Först befarar jag att Clara Törnvalls bok Autisterna, som kom i höstas, ska vara en sådan bok. Att hon hamnar inom autismspektrat, och sedan skriver hon en bok om sin upplevelse, och ska på den nyfrälstes vis förkunna hur allting blir lättare och enklare av vissheten. Men fokus ligger inte alls hela tiden på henne själv, utan hon gör ärliga försök att komma till – tja, inte kanske botten, men en bit på djupet med autism, i synnerhet utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Som bekant var autism – Asperger, som det hette innan den blev cancelled – förbehållet killar först, eftersom det var få tjejer som förevisade ett överdrivet intresse för traktorer och andra maskiner. Denna misogyni lever kvar i de frågeformulär som fortfarande används, och som Törnvall redogör för, i det som så populärt kallas ”screening”, eftersom engelska begrepp har så hög status i den här världen.

 

Törnvall intervjuar kvinnor som ligger inom spektrat, och det som blir uppenbart är variationsrikedomen. Givetvis är det också detta som historiskt har gjort diagnosen svårupptäckt, speciellt när den drabbade befinner sig i det fält som går under namnet ”högpresterande” – ett begrepp hon först värjer sig för, men ändå tvingas använda. Och det högpresterande är förrädiskt, eftersom så många lär sig leva med de problem som autism innebär. Till exempel att det är svårt att umgås med andra människor, för det tar så mycket energi att bara hantera deras ineffektivitet. Törnvall beskriver att hon har svårt för undertext, och tolkar metaforer bokstavligt: är det en paradox, eftersom hennes yrke är så textbaserat? Nä, skulle jag säga, eftersom jag är likadan, och hela mitt liv består ju av text.

 

Även några historiska nedslag görs. Var Emily Dickinson autistisk? Det är en gagnlös fråga, som inte betyder ett skvatt för hur vi läser hennes dikter. Samma sak när frågan ställs om Virginia Woolf, bara för att följas av ett ”vi vet inte”. Då kan man säga vad somhelst om vem som helst. Woolf led av många saker: att vara kvinna i en värld styrd av manliga normer var nog ett större problem än en eventuell autismdiagnos. Törnvalls bok inleds med ett citat ur Sylvia Plaths Glaskupan. Låt se: Dickinson, Woolf och Plath – tre författare som jag har ägnat överlägset mest tid åt i mitt liv. Säger det något om mig? Är det för att jag känner mig som mest hemma i just deras världar?

 

Diagnoser överlag känns överskattat: vad gör de för skillnad? Jag vill absolut inte förminska den som ligger inom spektrat. Gläd dig för all del åt diagnosen, men låt säga att du är högpresterande: då har du ändå hittat de verktyg du behöver, lärt dig vilken strategi som fungerar för just dig. Eftersom det är så individuellt – liksom ångest – är det ju knappast lönt att söka hjälp. Inte för den som redan vet vad som behöver göras.

 

Ändå: Törnvall redogör för kriterierna: svårigheter med social kommunikation och interaktion, begränsade beteenden och intressen – rutinbunden, svårt för förändringar, specialintressen, över- eller underkänslig för sinnesintryck … Hon betonar att medan kriterierna fokuserar på svårigheter är det i själva verket bara ett annorlunda sätt att fungera. Det är uppenbart att hon vill lätta på stigmat, men det svåra kvarstår, eftersom världen fortsätter att vara intolerant.

 

Autister är också legendariskt otåliga, och har svårt att förstå att andra inte tänker som man själv gör. Men jag kan läsa Autisterna utan otålighet. Stundtals är det en praktisk handbok, som pedagogiskt förklarar just att det inte går att öva bort den man är, bara att fortsätta träna på att bli bättre på saker som att se andra i ögonen. Törnvalls bok är skriven med en dold undertitel: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska autismen.