Samling, Natasha Brown, översättning Matilda Södergran, Wahlströms & Widstrand

Det nätta formatet som Natasha Brown nyttjar till sin debutroman Samling skapar tillfällen för henne att låta idéerna slå rot i läsaren. Tankar blomstrar och får fäste, och sprids. Det är ett idealiskt format, på knappt hundra sidor, ofta bara skrivet i korta stycken, som i skandinaviska punktromaner, eller så som Jenny Offill och Patricia Lockwood skriver sina böcker. Det borde vara normerande för en viss typ av författare, såsom Knausgård.

 

Formatet tvingar fram effektivitet. Huvudpersonen är en namnlös svart kvinna i ett England post-Brexit. Hon har en chefsposition på en bank och är på väg att bli befordrad. ”Kvoterad”, muttrar de manliga mellancheferna. Hon är stormrik, och det är också hennes kille, fast skillnaden är påtaglig: hon går till jobbet varje dag, medan han går till kaféet och dricker kaffe och läser tidningen. För han har ärvt sin rikedom. Och nu ska föräldrarna ha en fest på ett av sina överdådiga sommarställen. Hon åker tåg dit, och fyller sig med vin, och tänker på den cancerdiagnos hon precis har fått.

 

Natasha Brown har en examen i matematik, och jobbar själv inom finansvärlden. Hon har skrivit en intelligent och egensinnig satir över orättvisor och ojämlikhet, utifrån klass och rasifiering. Den är elak, men den ska vara så: den som ska kritisera sakernas tillstånd har inte råd att vara artig. Dessutom visas med grundlig noggrannhet vad artighet består av: ”en distanserad intimitet”, som hon kallar svärföräldrarnas relation till kvinnan. Här visas effektfullt hur det är att inte vara välkommen men bara tolererad, som flickvän till sonen – en förhoppningsvis tillfällig sådan, förstår kvinnan med en spydig analys av villkoren. Pappan är en avdankad politisk rådgivare till ”[a]llt större namn tills han så småningom hade förvandlat sitt eget till en talisman av skugglikt politiskt inflytande.”

 

Brown gestaltar detta upplevda utanförskap med precis blick och ett språk som inte står och skrapar med foten. Med implicit och explicit hjälp av bell hooks och Claudia Rankine skriver Brown en prosa som är nedtonat furiös, och som visar hur det är att befinna sig mitt i en etablerad form, men samtidigt utmana alla dess begränsningar. Det som också utmanas är allt det invanda, allt det inlärda.

 

Dit hör det postkoloniala arvet, som här exponeras som följden av skamlös tystnadskultur, där mörkläggning och förnekelse har dominerat. Där finns en historia som helt sömlöst kan foga in Enoch Powells famösa rivers of blood-tal från våren 1968 och National Fronts uttalade rasism med nutida mindre öppna sorters trakasserier. Det är lärorikt men inte didaktiskt – Brown är för mycket poet för att falla offer för frestelsen att föreläsa. Vad då poet? Jo, hon är rastlös i sitt ursinne, men också dämpad och listig, och det blir en lyckad kombination för ett litterärt verk. Som John Lydon skaldade när han hade lagt Johnny Rotten bakom sig: ”Anger is an energy”. Men också som han sjunger i samma låt (”Rise”): ”May the road rise with you”.

 

Brown visar också hur mycket av vårt beteende som styrs av regler och normer vi har accepterat helt okritiskt. Hon genomskådar hyckleriet och visar lika hätskt som Buñuel gjorde på 70-talet hur diskret borgarklassens charm är. Det krävs en viss typ av känslighet för att skildra detta, och hos Brown är sensorerna aktiva och mottagliga, och hennes iakttagelseförmåga är omsorgsfull. Det kan i viss mån påminna om hur Zara Kjellner arbetar med sin nya roman En ny gud. Även Brown gestaltar en inkräktares besök hos en viss överklass, och den ambivalens som råder när du ställs inför denna värld.

 

Men det är inte enbart en fråga om rasism. Här härskar också en hejdlös sexism, och klassförakt. Det är inte heller alltid lätt att skilja på vad som är vad. När kvinnan rör sig på festområdet blir hon bryskt tilltalad av en man som jobbar med att ställa i ordning, och han tar sig rätten att ifrågasätta varför hon kan gå i solen och lata sig medan han måste jobba. Vilken annan av gästerna behöver stå ut med att bli tilltalad på det sättet, frågar hon sig retoriskt, medveten om att hon bara har fått en temporär respit från sin klassbakgrund.

 

Det här är en spännande och originell roman, där Brown illustrerar hur själva språket till sist måste gå i bitar, måste krackelera och spridas ut över boksidan. Kanske det är ett sätt att utföra det Audre Lorde förespråkade: the master’s tools will never dismantle the master’s house. Även om Brown redan har jämförts med storheter som Virginia Woolf – här finns subtila Mrs Dalloway-vibbar – har hon uppfunnit något subversivt och helt eget.

 

Till det imponerande med denna roman hör också att den avstår från att förenkla och lägga till rätta. Den har till exempel ett formidabelt slut: ”Plötsligt så osäkra.” Det som åsyftas är pojkvännens läppar. Detta slut säger allt och ändå inte tillräckligt. Det är ett slut som pekar ut något katastrofalt, eller apterar ett potentiellt livsfarligt vapen – utan att avfyra det. Det är just denna osäkerhet som får romanen att bli så övertygande, att Brown väljer att lämna oss med otillräcklig information, i en tillit till att vår nyfikenhet ska komma överens med frustrationen.