De andras land, Leïla Slimani, översättning Maria Björkman, Natur & Kultur

Vi var många som fängslades av Leïla Slimanis smarta thriller Vaggvisa när den kom på svenska för några år sedan. Med sin nya roman De andras land skapar hon en annan typ av spänning. Perioden är strax efter andra världskriget. Mathilde är en nittonårig fransk kvinna som precis gift sig med marockanske Amine, som stridit i den franska armén. Han för med sig henne till en liten plätt utanför Meknès. Rätt snart förstår hon att det inte ska bli någon dans på rosor, den nya tillvaron i främmande land.

 

Slimani inleder med denna roman en trilogi som med släktkrönikan som mönster i bred form ska teckna den egna familjehistorien. Här är fokuset främst på Mathilde och dottern Aïcha, som troligen övertar stafettpinnen i volym två, vilket kronologiskt bäddar för att del tre handlar om författarens alter ego (hon är född 1981). Metoden liknar Susanna Alakoskis planerade svit om fyra böcker om den egna släktens historia under 1900-talet.

 

Medan Slimani arbetade med små medel och förtätning i Vaggvisa har hon här förlitat sig på det mer vidsträckta och omfattande. Det innebär att en del referat måste redovisas. Som motto har hon lånat några ord från Faulkners roman Ljus i augusti om konflikten mellan blod och arv och de motstridiga känslor de ger upphov till. Det blir också en påminnelse om att Faulkner är en betydligt mer aktuell författare på andra ställen än i Sverige, som beklagligt nog inte har brytt sig nämnvärt om honom den här sidan millennieskiftet.

 

Mathilde blir helt utlämnad åt de villkor som gäller i sin nya omgivning, i Marocko. Hennes invändningar faller inte i god jord; Amine avslutar varje tillstymmelse till försynt kritik med ett resolut ”Här är det så.” Och det dröjer inte länge innan han tröttnar på hennes känsloutbrott och tårar. Här är kvinnoförtrycket så starkt att hon en gång börjar tro att sminket uppfanns för att dölja kvinnors blåmärken efter männens slag. Det är en plats där onda andar styr, och ondare medmänniskor, där svek, falskhet och skvaller härskar. Umbärandena noteras omsorgsfullt utifrån ett igenkännbart mönster. Och uppsåtet är gott – något som inte alls alltid borgar för god litteratur.  

 

Slimani är bra på vissa saker, och mindre bra på andra. Det som fungerar allra bäst är förmågan att detaljerat gestalta känslouttryck. Till exempel avunden, som manifesteras i Aïchas elakartade beundran för klasskamraten Blanche och Mathildes fientliga fascination för svägerskan Selma. Här dröjer Slimani njutningsfullt vid aversionen redan för barnet Selma: ”Hennes hud, i en kopparfärgad nyans, såg bara än mjukare ut, än lenare. Hennes stora mandelformade ögon liknade ögonen på en svart panter som fransyskan hade beundrat på zoo i Paris förr i världen. Ingen, tänkte kvinnan på tåget, har sådana ögon.”

 

Sämre är det med närheten till platsen, som mest består av pliktskyldiga redogörelser för smutsen, dofterna, värmen. Stilistiskt är det här en roman som trampar vatten lite för ofta. Slimani kunde gott ha hushållat med alla gånger hon finner det nödvändigt att inskärpa Mathildes ambivalens. Porträttet av Amine är överlag onyanserat, när han avbildas som godtrogen hustyrann som utnyttjas av de med mer skinn på näsan – men så ser också världen ut, och jag är inte beredd att ge mig in i en diskussion om nödvändigheten av cynism för att inte hamna med skägget i brevlådan. Slimani är brutal i sin människosyn, och hennes roman tjänar på denna osentimentala blick på världen.

 

För det är en roman som bygger på personporträtten, inte bara främst utan nästan uteslutande de kvinnliga – där finns också en fördjupning av bifigurer, som den åtråvärda Selma och hennes väg in mot vuxenvärlden. När hon väl tar sig in under Amines skinn och ska skildra från hans perspektiv tillför det inget av betydelse. Det som också tecknas är i stället kampen för självständighet i Marocko, som försiggår parallellt med Mathildes stagnerade egna kamp för egen frihet. Sorgligt nog skapas känslomässiga och intellektuella avstånd till Aïcha, när hon når framgång i skolan. Och Mathildes senare behov av självbedrägeri görs begripligt.

 

Med vissa brister intakta är det ändå en tämligen lovande upptakt, för den som roas av den breda berättarform som Slimani gett sin historia. Det kan nog gnällas på att den är för konventionellt berättad, och ganska förutsägbar. Det har lite att göra med berättarkurvan, som i för hög grad tecknar kontrakt med anpassningar och kompromisser, som delvis har med genren att göra. Men det hade varit kul om hon hade förhållit sig mindre dogmatiskt inställd till släktkrönikans begränsningar. Med andra ord: jag hade gärna sett en roman som hade influerats något av Faulkners nyckfulla och originella stilideal.